Debatt Frågan om LSS och assistansersättning har diskuterats i svensk politik sedan en lång tid tillbaka, men trots detta så kan vi konstatera att situationen inte har blivit märkbart bättre. Faktum är att situationen snarare är mer akut än någonsin. Assistansbolagen går på knäna och det drabbar naturligtvis assistansanvändarna i slutändan. Dessvärre är det så att om det är någonstans Socialdemokraternas aktiva nedskärningspolitik har fått verkligt genomslag så är det just inom LSS, och inte minst den personliga assistansen.

Enligt en medlemsundersökning av arbetsgivarföreningen KFO svarar nästan hälften av föreningens medlemmar inom avtalsområdet personlig assistans, att man klarar bedriva verksamheten i max två år med nuvarande uppräkningstakt av schablonersättningen. Så många som 70 procent svarar att verksamheten är satt under ekonomisk press, och 75 procent svarar att de redan behövt göra ”anpassningar” (läs: nedskärningar) till den rådande ekonomiska situationen. Det har bland annat handlat om att man tvingats dra ner på utbildningar, eller att anställa assistenter med en lägre ingångslön.

När personalen inte ges rätt utbildning eller möjlighet till god handledning och introduktion så försämras kvalitén på assistansen, och de som ytterst drabbas av detta är de många människor som är beroende av assistans för att få ett drägligt liv.

Timersättningen för assistans är kraftigt underfinansierad, men regeringen vill gärna stoltsera med att de, i sin nylagda budget, höjer timersättningen för assistans med 1,5 procent. Vad man dock inte gärna pratar om är att personliga assistenters avtalade löneökningar ligger på 2,2 procent. Det är en ekvation som inte ens finansminister Magdalena Andersson kan få ihop. Dessutom föreligger procentsatsen på 1,5 procent som taget ur luften, och är till tillsynes baserad på ingenting.

Med regeringens blygsamma höjning blir assistansersättningen endast cirka 300 kronor per timme under kommande år. Det är pengar som är avsedda att täcka all verksamhet - såväl praktisk som administrativ. Det inkluderar alltså även lönekostnader, men verkligheten är att ersättningen hittills inte har utvecklas i takt med den allmänna löneutvecklingen, vilket innebär att verksamheten redan är underfinansierad i dagsläget. Denna underfinansiering kommer bara att bli värre nu när regeringen tydliggjort att man tänker fortsätta underfinansiera.

Sverigedemokraterna har under lång tid, och naturligtvis också i vårt nuvarande budgetförslag, avsatt medel för att timersättningen ska motsvara löneutvecklingen. Assistansen och LSS är inte ett område som klarar av fler år av skriande resursbrist, och det är vår övertygelse att regeringen omgående måste ta initiativ att som minimum låta schablonersättningen motsvara löneutvecklingen. Innan det är för sent.