Regeringens två partier Socialdemokraterna och Miljöpartiet är djupt oeniga om invandringspolitiken. Att det förhåller sig på det viset är allmänt känt; inte minst genom att oenigheten har manifesterats vid olika tillfällen. 

Tidigare i den här veckan har konflikten återigen kommit i allmän dager. Justitieminister Morgan Johansson har klargjort att Sverige inte nu kommer att vara med som mottagarland i några eventuella omfördelningar av migranter som tagit sig över Medelhavet. 

Någon dag senare uttalade statsminister Stefan Löfven att Sverige ska ta emot färre och inte fler flyktingar och att mottagandet behöver halveras. Då gick Löfvens vice statsminister Isabella Lövin ut och förnekade bestämt att Löfven talade för regeringen när han uttalade sig. 

Artikelbild

| Regeringen har i praktiken spruckit. S och MP förlorar på att låtsas om något annat. Statsminister Stefan Löfven bör pröva ett annat underlag i riksdagen. Det kan mycket väl bli bättre än idag.

Regeringen har därmed i praktiken spruckit. Invandringspolitiken är nämligen inte vilken liten elcykel – eller friårsfråga som helst. Invandring är vår tids stora fråga i Sverige och i även så i stora delar av övriga Europa. Vilket inte är det minsta konstigt eller överdrivet. 

Invandring på så höga nivåer som under så många år har gällt i Sverige har starkt samhällspåverkande effekter på snart sagt alla områden.   En stor del av den dryga miljon människor som kommit från i huvudsak Mellanöstern och Afrika saknar utbildning och färdigheter som behövs på den svenska arbetsmarknaden. Arbetslösheten, bidragsberoendet, fattigdomen, trångboddheten, ohälsan och otryggheten är därför mycket omfattande för många människor i dessa grupper. Sådana förhållanden ökar i sin tur riskerna för grov kriminalitet. Påfrestningarna på välfärdens ekonomi och kvalitet är mycket stora ute i ett flertal kommuner, regioner och i socialförsäkringarna. Sverige ligger nästan i botten i ligan när industriländernas ekonomiska tillväxt per person mäts. 

Stefan Löfven har därför helt rätt. Sverige behöver göra tydliga begränsningar när det gäller arbetskraftsinvandring till lågkvalificerade yrken och till anhöriginvandring. Asylprocessen behöver skärpas upp bland annat med en lista för snabb avvisning till ”säkra länder”.

För en sådan politik bör det finnas en ganska så stabil majoritet i riksdagen. Riksdagsmajoriteten speglar breda och stora medborgargruppers uppfattningar. 

Stefan Löfven och Socialdemokraterna bör pröva sina möjligheter att fortsätta som enpartiregering. Nyktert sett borde en sådan regering kunna ha ganska goda chanser att samla stöd för de stora socialpolitiska reformer som Sverige så väl behöver nu.