Debatt Gull-Olle, Norrköpings skyddshelgon St. Olof sedan mer än ett sekel, är från toppen av rådhustornet vittne till allt som sker i staden. Hans blick sveper över industriområdet, men når ända ut till Lindö, Kneippen, Hageby, ”Klocket” och Åby. Gull-Olle kan se människor följa stadens konsumtionsstråk längs Drottninggatan, men han ser också människor som lever i svåra livssituationer.

Men han ser inte lika mycket av de professionella socialarbetarna, som arbetar med att motverka den sociala utsattheten. Villkoren för det sociala arbetet håller dem ofta kvar på kontoren. Människor, som inte jobbar där, kommer dit. Snabbt omvandlas de till klienter, drogberoende, ensamkommande, bokstavskombinationer. De kategoriseras, blir till som bärare av individuella problem. Problemen utreds och dokumenteras, men sällan förstås problemens uppkomst. Det är politiska villkor och kontorets riktlinjer som formar arbetet, i en tid då mätning går före relation och förståelse. De professionella socialarbetarna fjärmas både från de miljöer där människor lever sina liv och från de människor som har kommit att benämnas klienter.

Gull-Olle ser att fattigdomen och den sociala utsattheten är mycket större i vissa delar av staden än i andra. Han noterar en skarp social skiktning i staden, som återskapas år efter år. Skillnader i levnadsnivå, skolbetyg och livslängd.

Det sociala arbetet skulle kunna göra mycket mer i arbetet med att skapa en stad som håller samman. För ytterst är det ju det som är det sociala arbetets uppdrag – att verka för social rättvisa. Vi önskar att Gull-Olle ska få se ett mer solidariskt socialt arbete, av människor, med människor och för människor. I detta arbete blir de som är vittnen till samtidens sociala utsatthet lyssnade till. Människor bemöts här som just människor, med unika erfarenheter, livsberättelser och rättigheter. Inte bara som ärenden, risker eller utgifter. Endast ett sådant socialt arbete är i takt med tiden, med beredskap att möta samhällets utmaningar.