Man förstår att vi har haft/har ett märkligt och folkfrämmande inrikespolitiskt och parlamentariskt läge när det blir en stor nyhet att de allra flesta (lite mer än sex av tio) väljare svarar ja på frågan: ”Tycker du att partierna ska samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man tycker lika?

Frågan ställdes av Kantar Sifo och svaren publicerades i Expressen 21 oktober. Personligen är jag mest förvånad över att nästan fyra av tio väljare svarar nej på frågan och således tycker att man inte ska samarbeta med SD även i frågor där man tycker lika. Den rimliga och rationella hållningen i ett land som Sverige borde väl traditionellt vara att man ska samarbeta med de som tycker lika i en fråga; i vart fall om det sakpolitiska samarbetet leder till att man får framgång i frågan?

Andelen väljare som svarar ja på frågan finns på en fallande skala från 95 procent (KD) och ner till 18 procent (V). 85 procent av moderaternas väljare ger grönt ljus för sakpolitiskt samarbete medan det visar sig att jag delar min positiva inställning till samarbete med enbart 29 procent av de socialdemokratiska väljarna.

Expressens politiska krönikör Torbjörn Nilsson (17 oktober) är nog inne på något som kan förklara den negativa inställningen hos S-väljarna. Torbjörn Nilssons text tar ansats i politiska händelser i det förra tjugotalet: 

"När tjugotalet väl kom – 1920-talet alltså – var förändringen redan ett faktum. Socialdemokraterna växte, först på de liberalas bekostnad, sedan på de konservativas. Socialdemokraterna förstörde de konservativas förmåga att regera, sedan också de liberalas. Socialdemokraterna åt upp och krossade det tvåpartisystem som dominerat svensk politik i 40 år."

Som ordspråket lär oss; genom sig själv känner man andra. I mörka stunder är det nog så att S befarar att Sverigedemokraterna ska visa sig vara kapabla att dominera nästa tjugotal på ett liknande sätt som Socialdemokraterna gjorde under det förra tjugotalet. 

Sverigedemokraterna är nog det enda parti som skulle kunna matcha Socialdemokraterna på den fronten. Båda partierna kommer från folket, båda partierna har en stökig förhistoria och - skriver Torbjörn Nilsson - båda betraktades som "pariapartier" till att börja med. 

När högern och de liberala för hundra år sedan släppte in S i regeringsvärmen så var det liksom början på slutet för dem. Branting steg in och Löfven sitter kvar. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att S reflex är att försöka blocka ut SD. Problemet är bara att det inte fungerar. 

Samarbete i sakfrågor där man tycker lika kanske inte heller fungerar ur det perspektivet. Fördelen med det alternativet är emellertid att den folkliga kontakten förstärks och att man kan komma fram till beslut i frågor som folk tycker är viktiga.