Widars ledare EU-maskineriet börjar äntligen hosta igång. Uppgörelsen med Turkiet om att landet ska bygga sex stora mottagningscenter för uppemot två miljoner flyktingar har sådana doser av realpolitik i sig att det säkerligen kan fungera.

Turkiet har många fördelar. Dels ligger landet nära Syrien och därmed nära en av de primärt flyktingalstrande konflikthärdarna. Dels är Turkiet intresserat av stöd från EU i andra frågor som har med Turkiets säkerhetspolitiska intressen att skaffa. Dels och framförallt så ligger Turkiet utanför EU. Vilket är precis vad den arma Unionen behöver just nu.

Flyktingvandringarna norrut i Europa har satt kontinentens djupa sår, enorma välståndsskillnader och andra ofullkomligheter i blixtbelysning. Taggtråd, stängsel, återöppnade personkontroller vid nationsgränser, en kvaddad Dublinförordning och ett eskalerande ordkrig mellan presidenter och statsministrar har fått unionsbygget att gunga i sina fundamentsbultar.

Den europeiska unionens kungsidé och generalkoncept om den fria rörligheten har kommit under attack. Flera samverkande faktorer har gjort attacken på den fria rörligheten särdeles allvarlig. Mängden av flyktingar har ofrivilligt men obönhörligt samspelat såväl med starka främlingsfientliga och/eller nationalistiska aktörer i många medlemsländer som med oförmågan till restriktiva åtgärder i medlemsländer som Sverige.

Förslagen om att EU-länderna tvångsmässigt skulle fördela flyktingarna mellan sig har aldrig haft någon som helst realistisk verklighetsförankring. Varför skulle en människa som betalt dyrt med både pengar och vedermödor för att ta sig in i EU följa en anvisning till Ungern när de vet att Tyskland eller Sverige har ett så pass mycket högre välstånd?

Stora och anständiga mottagningsenheter utanför EU:s gräns kan ge Unionen lite and- och rådrum. Enheterna ger flyktingarna från Syrien mat, värme och trygghet under den militära upptrappning - med stora insatser från Ryssland - som nu sker i Syrien. Kanske kan världen samla ihop för ett avgörande slag mot krigets och terrorns aktörer? Kanske kan människor inom ett par år kunna börja återvända hem till Syrien igen?

Turkiets Erdogan och Rysslands Putin kan kanske lite oväntat komma att spela avgörande roller i denna dramatiska tragedi. Så är det här i världen. Demokratierna är för få och ibland för svaga för att få något rejält gjort. Hoppas bara att realpolitikens pris för det igånghostande EU-maskineriet inte blir för högt.