Widar Lätt fånget, lätt förgånget. Så lär oss det gamla ordspråket som med fördel kan användas för att kommentera de väldiga omsvängningarna i partiledarnas senaste förtroendeliga i Aftonbladet/Inizio. Centerpartiets Annie Lööf inleder 2019 på sämsta möjliga vis när hon rasar från toppen och till botten. Enligt Aftonbladets politiknestor Lena Mellin så har det aldrig under mätningarnas tjugoåriga historia noterats ett så snabbt och kraftigt ras som det vi ser nu för Lööf.

Jämfört med mätningen i oktober har Annie Lööf tappat hälften av sitt förtroende. 38 procent hade i oktober högt eller mycket högt förtroende för henne. I december har hon kvar 19 procent. Vilket placerar henne på 7 plats; bara några få procentenheter före miljöpartiets båda språkrör som sina vanor trogna ligger allra sist i tabellen.

Mer att läsa: Den nakna sanningen om SD.

För knappt ett par år sedan var det andra ljud i skällan. Då var det moderaternas Anna Kinberg Batra som började rutscha neråt i förtroendeligan. Många av de som lämnade M satte istället sin lit till Annie Lööf. Uppgången fortsatte för Centerledaren. Anni Lööf parkerade på pallplats i varje mätning; inte så sällan högst upp i kamp med statsminister Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M). Men det var då det.

Annie Lööf har inte rosat marknaden under de fåfänga regeringsbildningsförsöken under hösten. Hennes väldiga ordmassor om "sakpolitik" har inte kunnat dölja det faktum att hon använt C: s avgörande 31 mandat för att säga nej till både Löfven och Kristersson i riksdagens omröstningar om statsminister. Annie Lööf har fått alltmer negativ press allteftersom tiden gått. Rollen som nej-drottning har inte uppskattats vare sig i det moderata eller i det socialdemokratiska lägret.

Det hävdas ibland att Lööf och hennes förtrogna ska ha haft en dold och överslug plan med sitt uppträdande under hösten. Det tror jag inte på. Politiker som är något att ha är sällan översluga utan tar det som det kommer. Jag tror snarare att problemet är ett slags ungdomlig ideologisk besatthet och personkult i partitoppen. Jag vet många kloka centerpartister som är djupt skeptiska till partiledningens fixering vid SD. Men ingen säger något. Kritiken når inte fram. Det är inte sunt. Därför rasar det.