Kristdemokraterna inleder sitt riksting idag fredag i Umeå. Det är ett parti på ganska gott humör som samlas i björkarnas stad. Det goda humöret bottnar till stor del i de framgångar som partiledaren Ebba Busch Thor har haft sedan kampanjen inför riksdagsvalet 2018 drog igång på allvar.
Den statsvetenskapliga forskningen brukar återkommande hävda att partiledarna som personer inte betyder särdeles mycket för svenska väljares partival. Jag har lite svårt att ta till mig de där forskningsresultaten. Under de perioder då folk i allmänhet skruvar upp sitt partipolitiska intresse är partiledarna i små och stora partier extremt exponerade i alla sorters media. Under valrörelser, i partiledardebatter, vid utdragna regeringsbildningsprocesser och under laddade sakpolitiska konflikter är partiledarna mycket synliga och lättillgängliga och de solklart främsta bärarna av sitt partis varumärke inför väljarnas ögon.
Partiledaren är kanske inte som person/personlighet den som direkt får mängder med människor att strömma till partiet. Indirekt är det ju däremot partiledaren som genom framsteg och framgångar i publika debatter och i kvällstidningarnas omröstningar, gör partiet synligt för allt fler människor.
Jag kan till exempel inte förstå annat än att partiledaren Ebba Busch Thors framsteg och framgångar har stor betydelse för KD: s synlighet och opinionstillväxt under det senaste året. Partiledaren samspelar självklart med sitt parti och med tidsandan. Lika väl som en partiledare kan vara ett sänke för sitt parti så kan ett parti vara så beskaffat att det förhindrar partiledaren att lyfta sitt parti. KD verkar vara tillfreds med att ha en skarp och oförvägen partiledare som öppnar upp för att regera med SD som underlag i riksdagen, som vill fälla regeringen så fort som möjligt och som utan hummande talar om KD som "välfärdens högerparti.". Tidsandan har hon nog också i ryggen. I riksdagen står det väl minst 60-40 till de mer öppet konservativa partierna vs de övriga. Det rekordstora förtroendegapet mellan väljare och valda är även det något som spelar en tuff oppositionspolitiker - och därmed etablissemangskritiker - som Ebba Busch Thor i händerna.
En del andra partiledare har det svårare med tidsandan, med sina partier och med sig själva.
Miljöpartiet har det nog trixigast av alla. Partiet är förvisso i regeringen med ett antal statsråd. Men det uppväger inte partiets tungt trixiga problem med regeringskompisarna i Socialdemokraterna och med klimatet. Å ena sidan är de grönmärkta statsråden - i den mån de alls syns till - mest upptagna med att dementera och bortförklara sådant som socialdemokratiska ministrar sagt om till exempel halverad invandring och om nya start- och landningsbanor på Arlanda. Å andra sidan har MP otroligt svårt att vinna opinion och väljare på klimatfrågan trots att braskande nyheter om mänsklighetens snara och klimatrelaterade undergång pumpas ut i parti och minut. Språkrören Bolund och Lövin har kort sagt problem med tidsandan. Vare sig regeringsetablissemang eller mediadrakar som (oavsiktligt men ändock) vräker ut "miljöpartistisk valpropaganda" står särskilt högt i kurs för tillfället. Att de båda språkrören dessutom ligger toksist i förtroendemätningarna gör ju inte saken enklare för MP.
De problemen slipper Ebba Busch Thor. I vart fall under helgen i Umeå.