Julkrönika Hjärnforskare berättar för oss att våra hjärnor delvis fungerar som när vi häller vatten på en sandhög.

Första gången letar sig vattnet utför sluttningen i små rännilar som till synes sker planlöst. Nästa gång vi häller vatten över samma sandkulle kommer vattnet följa samma väg som vattnet gjorde första gången. Om vi fortsätter så kommer fårorna bli djupare och djupare.

Så fungerar också våra liv, vi hamnar i hjulspår som ofta blir djupare och djupare. Med jultid är det likadant. Vi njuter av att höra samma sånger, samma texter, samma mat, samma traditioner, samma ritual. Med ungdomens språk: Extra lika allt.

Det är nästan uteslutande fråga om igenkännandets glädje. Och den är stor. En varm och skön filt att dra på sig under årets mörkaste tid

Men så var det ju inte alls från första början Den första julen var precis tvärtom. Ingen var beredd på det som skulle hända, ingen hade varit med om det som nu hände, ingen kände igen sig. Men väldigt många blev oerhört förtjusta, uppiggade och glada. Om vi skulle sjunga en psalm som ger den känsla människorna fick så är det ”Den blomstertid nu kommer”. Den psalmen ger oss precis den känsla av befrielse och utandning som det som hände i Betlehem en gång gav. Läser vi om Jesus vad han gör och vad som händer, så är det befrielse som är resultatet i varje möte med människor. Kristendomens grundare gjorde inget annat än gav människor en känsla av frid och lättnad.

Det finns mycket som döljer det budskapet idag. Historiens pålagor, mänskliga missuppfattningar och mycket stelnad form har skymt sikten. Finns det dessutom någon som behöver känna lättnad och frid idag? Bland mina vänner och hos mig själv finns det definitivt en längtan efter befrielse från perfektionismens förbannelse. Det är som om ingen riktigt duger inför alla krav på planering, karriär, gullighet, sammanhållning, fitness och hälsa. Att bara vara människa rätt upp och ner blir en bortglömd konst.

Julen är kärlekens högtid framför andra. Även om skilsmässans konsekvenser gör planeringen svår och allas förväntningar är på en orimlig nivå så är längtan efter kärleken, den som är ren, oförfalskad och villkorslös starkare än annars.

Om barnet i krubban har något med våra liv att göra här och nu så är det inte det sentimentala och ljuvliga, inte änglar, pynt och dekorationer. Nej, barnet är där för att visa hur Gud är. Det finns inget så sårbart som ett barn, så skyddslöst och utsatt. Det finns inget så älskansvärt och vackert som kan få de tuffaste män att ändra röstläge och bara känna kärlek vid blotta åsynen, som ett nyfött barn. Att Gud gör sig synlig i form av ett värnlöst barn är ingen slump, det är för att vi skall förstå vem han är och vilka vi kan vara. När barnet växer upp blir det en människa som delar all mänsklig erfarenhet av brustenhet och svaghet. Förmodligen är det därför vi kan bli så befriade när vi möter honom just i svagheten. Och vår uppgift blir att skydda det svaga och sårbara. Gud har inga andra händer och fötter än dina och mina för att värna om det svaga i livet hur det än ser ut. Jesu födelsedag är verkligen en annorlunda dag. För att riktigt förstå det kommer vi att sjunga ”Happy birthday to you” i min kyrka en stund efter det du läst dessa rader.