Widars ledare Denna nationaldag firar jag framförallt svenskarnas intresse för tolerans, för viljan att hjälpa till och för ointresset för doktrinära ismer och konstigheter. Jag firar genom att publicera två av mina mest lästa inlägg någonsin på WidarDirekt. Inläggen handlar om den bild av Sverige som ledningarna för Stockholmstidningarna DN och Svenskan bidrog till att sprida den 6 september förra året. Bilden av en död liten pojke på en Medelhavsstrand togs som intäkt för en makalös uppvisning i den uppfostringsmediala genren.

I sin iver att bekämpa SD och att stödja tolerans och öppenhet så förstod de inte att de gjorde precis tvärtom. 6 september 2015 var en mörk dag för journalistiken. Dessbättre är Sverige och svenskarna betydligt bättre än så.

Det första inlägget skrev jag tidigt på morgonen söndagen den 6 september på Scandic Hotel i Karlstad. Jag och hustrun skulle flyga till Torrevieja för en veckas semester. Jag hade läst morgontidningarna vid frukosten och kunde bara inte låt bli att reagera. Det andra inlägget skrev jag på strandpromenaden i Torrevieja onsdagen den 9 september. Inläggen publiceras precis som de var då det begav sig.

6 september

”Så kom då det obligatoriska kändisuppropet. Denna gång hann DN före kvällspressen. 100 kändisar vill gärna vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Utgivarna av båda Stockholmstidningarna skriver i dag långa och fina och i mina ögon ointressanta artiklar om att vi alla måste ta avstånd från hot, hat och rasism och om hur duktiga och fina journalisterna på deras tidningar är.

Läs gärna: Ut ur buren Löfven.

Tove Lifvendahl på Svenskan är vad jag sett den enda som skriver något relevant och intressant i dagens Stockholmstidningar. För det första noterar hon med glädje och stolthet det civila samhällets stora engagemang för flyktingarna. Det engagemanget har funnits under mycket lång tid eftersom flyktingkrisen har funnits under mycket lång tid. Engagemanget har vuxit under den senaste veckan då även kändisarna har vaknat och vill sola sig i glansen.

För det andra skriver Tove Lifvendahl att ansvariga politiker nu på allvar bör ta chansen att med kraft ta itu med de stora problemen i migrations- och integrationspolitiken. Med det civila samhällets varma stöd i ryggen – oavsett vad kändisarna tror så är vi inte rasister och idioter härute i verkligheterna – är det läge att ta itu med de välkända problemen.

Det är beklagligt att även politiker har valt att ställa upp i kändisracet i DN. De behöver inte tala om för oss att de är humanister och tror på alla människors lika värde. Det vet vi redan. Och det gör vi också.

Politikerna har ansvaret att sköta staten på bästa möjliga sätt. Genom det civila samhällets opinionsbildning har de nu – som Lifvendahl skriver – fått en extra skjuts att sköta sitt jobb bättre än vad de hittills gjort.

Det värsta med kändisupploppet i DN och med det strömlinjeformade innehållet i Stockholmstidningarna i dag är att det är så konformistiskt och propagandistiskt. Här finns – utöver Lifvendahl i Svenskan – knappt något problematiserade, något kritiskt eller något tankeväckande spännande. Det blir för svulstigt och för mycket uppfostringsmedia för mig.

Jag hoppas att de nyktrar till på storstadsredaktionerna vad det lider. Och så hoppas jag att vi slipper kändisarna.”

Läs gärna: Johan Hakelius i Aftonbladet.

9 september

”Personerna i DN:s kändisupprop i söndags är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Jag märker på en del reaktioner på min enormt spridda text ”Alla dessa goda kändisar” på WidarDirekt – bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida – att kändisarna blir ett stickspår som delvis skymmer min huvudpoäng. Lite självkritiskt antar jag att jag kanske borde ha hoppat över de kända och koncentrerat mig på det jag framförallt ville säga.

Det som stör är att hela det massiva trycket från DN och SvD bygger på en i mina ögon helt felaktig bild av Sverige. I anslaget från redaktionsledningarna sätts en spelplan upp där ”hatet och rasismen” håller på att ta över och att det därför är dags för alla andra - under tidningarnas – ledning att stå upp för det goda och fina.

Sverige och svenskarna är enligt alla tillgängliga undersökningar – t ex SOM-institutet – mycket välkomnande mot flyktingar. 63 procent tycker till exempel att ”invandring är bra för Sverige”. Självklart finns det också hat och rasism ute i marginalerna. Detta är emellertid av en sådan art att det främst utgör polisiära frågor.

Läs gärna: Långt före sin tid.

När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Tycker jag.

Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några ”måsten” från stora mediehus.

Sveriges problem i det här sammanhanget är inte att vi tar emot flyktingar från Syrienkriget. Vi skulle ta emot många fler; bara en femtedel av de asylsökande som kommit till Sverige i år kommer från Syrien. Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som om vi inte åtgärdar problemen riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget.

Om detta behöver vi en öppen och odramatisk debatt även i politiken. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.

Till sist två saker. 1. Kändisarna i DN:s upprop är säkerligen alldeles utmärkta personer med såväl förnuft och känsla. Upprop av det här slaget – där folk som är ”kända” för olika saker skriver under listor mot Nato, mot hat och rasism, mot kärnkraft och mot det ena och det andra – fyller sällan någon vettig funktion. I vart fall inte om syftet var att få folk att tänka till och ändra sig. 2. De personliga påhopp och oförskämdheter som jag får ta emot då och då får inte mig att förlora perspektivet. De allra flesta människor därute är av ett helt annat slag. De har inget med hat och rasism – eller andra förvridna ismer för den delen att göra.”

Idag, nio månader senare kan vi väl säga att Sverige har förlösts ur tvångströjan som under flera år höll såväl politik som stora mediehus borta från det riktiga Sverige.