Widar På fredagen inledde Socialdemokraterna sin partikongress i Örebro. Jag var där. Socialdemokraterna är en rätt så fantastisk skapelse; så tänkte jag där jag satt och lyssnade på några timmars debatt på fredagseftermiddagen/kvällen.

Kongressen är den första nationella träffen efter det sämsta riksdagsvalet någonsin och efter en regeringsbildning som blev möjlig endast tack vare ett avtal med C och L om att genomföra en hel del borgerlig politik.

Men när alla dessa socialdemokrater från hela landet samlas så gör de det för att diskutera den egna partiorganisationen.

Ombuden avlöste varandra i scenens dubbla talarstolar och yrkade på förändringar i texten på "sidan 8 och rad 2" eller att stryka några ord på "sidan 4 och rad 13".

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är fantastiskt bra eller fantastiskt märkligt att det är på det här sättet.

Borde inte att parti som befinner sig i ett nytt och svårt parlamentariskt läge (som ombuden och alla andra socialdemokrater ivrigt diskuterar i kongressens alla korridorer och säkerligen på alla hotellrum och vid alla mat- och krogbord) ta tillfället i akt och lyfta upp en sökande och strategisk diskussion om nuläget och framtiden till kongressens officiella huvudämne?

Mer att läsa: Fler borde göra som Ebba Busch Thor.

Eller är det kanske så att kongressen här i Örebro är ett uttryck för ett klassiskt adelsmärke inom S; världen må gunga på avgrundens rand därute men här inne på vårt möte har vi en dagordning som vi följer. Det fina med detta upplägg skulle vara att det utstrålar lugn och stabilitet istället för det slags nervositet och oro och konfliktande som kanske skulle prägla en diskussion om det politiska nuläget?

Diskussionen om den egna organisationen är alls inte oviktig eller ointressant. När timmarna går anar jag att debatten kanske kan uppfattas som en ställföreträdande debatt om läget i partiet? Talare efter talare efterlyste fler ungdomar, mer fackligpolitisk samverkan och fler medlemmar. Vilket är en sammanfattning av några av socialdemokratins stora problem som också gestaltades den hårda vägen i det senaste valet.

"Det pyr" i hela arbetarrörelsen sa ombudet Teres Lindberg från Stockholm. Regeringsbildningen var som att välja mellan "pesten och döden". Och till pestens fördel talar att "en tredjedel överlevde", sa Teres Lindberg. Så är det. S är fortfarande i högsta grad med i den levande politiken. Men pesten är inte att leka med.