Widar Ann-Sofie Hermansson är socialdemokrat och var fram till alldeles nyss kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Under det sista året i det ämbetet förekom Ann-Sofie Hermansson ofta i sammanhang där det talades klokt och rakt om behovet av en ny och mer medveten politik mot det växande antalet våldsbejakande extremister i Göteborg och i övriga Sverige.

Nu i sitt nya liv som oppositionsråd har hon antagligen mer tid och ork för att driva anti-extremistfrågorna på ett mer målmedvetet sätt.

Dagens Nyheters debattsida har hon hur som helst lagt fram en fempunktslista för hur arbetet skulle kunna vässas till och utvecklas. (9/1)

Punkter i all ära. Det jag gillar klart bäst med hennes artikel är den raka och okomplicerade ansatsen: Det finns alldeles för många våldsbejakande extremister i Sverige.

Ann-Sofie Hermansson hänvisar till statistik från Säkerhetspolisen där det framkommer att extremistgruppen växt från "ett par hundra" personer runt 2010 till att 2017 omfatta ungefär 3000 personer. Vilket ur ett perspektiv kan tyckas vara ganska få; jämfört med hur många vi är i landet. Betänker vi att många av dessa bedöms som kapabla till grova våldsbrott á la Drottninggatan i Stockholm så ter sig däremot 3000 vara ett ytterst hotfullt högt antal.

Den största gruppen extremister i Sverige är - enligt uppgifter i Ann-Sofie Hermanssons artikel - islamister medan de övriga är mer åt det nazistiska eller det kommunistiska hållet.

Jag har inget emot Ann-Sofie Hermanssons fempunktsprogram. Tydligare terrorlagar och bättre resurser till polisen är till exempel självklart. Däremot saknar jag en minst lika självklar punkt. Att islamister på bara några få år växt ut till att vara den klart största extremistgruppen i vårt nordliga och sekulära Sverige är en klar indikator på att invandringspolitiken har gått överstyr. Varje trovärdigt program mot våldsbejakande extremism behöver således en central punkt om stramt bevakade yttre och inre gränser i Sverige.