Widar Hos makthavande politiker finns nästan alltid en tendens att fly, förminska eller att rentav förneka vissa samhällsproblem. Vilket inte är så konstigt. Regerandets DNA styr mot problemlösande snarare än problemältande. En god nyhet är alltid mycket bättre än en dålig nyhet.

I fria länder tenderar dock oppositionspartier likaväl som granskande journalister att göra vad de kan för att påminna regeringen om problemen. Den här balansen mellan flykt och kritiska påminnelser fungerar emellertid mycket dåligt när det kommer till invandringspolitiken.

De stora privata och public service mediehusens redaktörer och reportrar går lätt vilse när frågan till stor del handlar om fattiga och lågutbildade invandrare och om Sverigedemokraterna. Medierna följer således gärna med i maktens avledande manövrar och stora ord om solidaritet och rasism. Oppositionspartierna - utöver det "åttonde partiet " som Fredrik Reinfeldt benämnde SD - har heller i stort inget att invända mot regeringens flyktambitioner; den tidigare alliansregeringen och Miljöpartiet bär ju ansvaret för flera av invandringspolitikens tunga problem.

Flykt, förminskning och överdriven längtan efter goda nyheter "Nu börjar det gå bättre!" i invandringspolitiken är emellertid tendenser som kan vålla stora samhälls- och personskador.

Mot denna bakgrund är det befriande nödvändigt att akademins vetenskapare och kunskapare axlar sitt självständiga samhällsansvar. På söndagens DN Debatt ägnade sig professorerna Assar Lindbeck och Mats Persson åt just detta kritiska påminnande om invandringsproblemens magnitud.

Glasklart visar Persson och Lindbeck på de stora skillnaderna i arbete och sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Läget har inte förbättrats. Tvärtom. De senaste tio årens stora invandringsvolymer domineras av människor från regioner utanför Europa med låg utbildning och med färdigheter som inte är gångbara på den svenska arbetsmarknaden.

I den svenska modellen går invandrarna rakt in i välfärdsstatens förmånssystem. Välfärdsstatens inkomster kommer i sin tur från höga skatter på de som arbetar och konsumerar. Det är det ena problemet. Det andra är att sociala klyftor drivna av arbetslöshet, fattigdom och utanförskap av avsevärda mått kan byggas upp under kommande decennier.

Flykt från flyktingfrågan är kort sagt inget att rekommendera.