Widar I en jämförande studie mellan västeuropeiska länder ”toppar” Sverige listan över risken för män mellan 15 och 29 år att drabbas av skjutvapenvåld. Det rapporterade DN om på nyhetsplats 15 oktober. Kriminella gängs skjutvapenvåld har lett till 61 mord och 230 mordförsök bara i Stockholm mellan 2011 och 2018.

Det är den ena sidan av saken. Vad människor gör mot varandra i det civila samhället kan vi kalla den saken.

Den andra sidan av saken är vad rättsstatens myndigheter gör för att få fatt i de skyldiga. Produktionen är tyvärr inte lika omfattande på den statliga sidan. Endast vart femte mord och vart tionde mordförsök av det här slaget ”klaras upp” enligt uppgifter i DN. Rättsstatens resultat är kort sagt på tok för dåliga.

Nyligen lyssnade jag på en intervju på Kvartal.se där statsvetarprofessorn Peter Esaiasson fick frågor med anledning av sin omfattande fältstudie i två förorter i Göteborg; förorter som likt somliga förorter i Stockholm är drabbade av mord och skjutningar i de kriminella gängen. Fältstudien visade bland annat att vuxet folk i förorten är förtvivlat trötta på skjutandet och mördandet. Tyngdpunkten i vreden och förtvivlan riktades mot de unga männen som skjuter och mördar varandra i det civila samhället. Uppmaningen ”Skärp er!” till de unga männen var betydligt mer frekvent än uppmaningar till myndigheter i rättsstaten att ”göra något” åt problemen.

De här dubbla perspektiven – Skärp er/Gör något – är bra att hålla i huvudet samtidigt. Båda är viktiga var och en för sig. Tillsammans bildar de en mer verklighetsnära samhällsuppfattning.

De som förväntas ”göra något” försöker hela tiden bli bättre. I DN-artikeln berättas till exempel om att Stockholmspolisen tagit hjälp av två vettiga kriminologer som tillsammans med en erfaren kommissarie nu går igenom alla förundersökningar och allt övrigt material som är tillgängligt i de cirka 300 utredningarna. Syftet är att undersöka om det finns vissa faktorer i rättsstatens arbete som särpräglar de framgångsrika respektive de misslyckade förundersökningarna. Det förefaller klokt.

Frågan är vilka stödjande och pushande förbättringsmotorer som finns på den andra sidan; insatser som kan få uppmaningen ”Skärp er” att ge större effekt i det civila samhället?

Staten och de bästa skolanordnarna tar över skolorna i drabbade förorter? Betydligt högre upptäcktsrisk? Invandringsstopp i tio år? Jag vet inte.

Det jag vet är att möjligheten att skärpa sig, kamma till sig, spotta i nävarna, gå till plugget och börja knega och göra rätt för sig; den möjligheten behöver alltid vara ett nåbart alternativ i ett piggt samhälle.