Widar På den socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfvens första riktiga partikongress 2013 försökte han och partiledningen att samla ett tilltufsat parti runt ett uppfordrande mål för sänkt arbetslöshet. Att fokusera på arbete var och är helt rätt; inte bara för ett socialdemokratiskt parti på jakt efter sammanhållning och sammanhang. Välfärdsstaten sådan vi känner den är helt beroende av arbete som kan påhängas skatter och avgifter till det allmänna. Och som dessutom avhåller från dagdriveri.

Arbetarrörelsens klassiska maktfaktor är arbete. Det är i kraft av arbetet man gör sin ofta tunga plikt och det är i kraft av denna plikt man kräver sin rätt. Det där glöms från och till bort. Så även inom socialdemokratin. Partiet av 2013 år upplaga var inne på sjunde året av eländigt oppositionsliv. Moderaternas och den borgerliga alliansens lyskraft och reformork hade i och för sig avtagit något. Men istället hade Sverigedemokraterna stormat in som en än farligare motståndare som hade stark dragningskraft på socialdemokratiska kärntrupper som LO-medlemmar och pensionärer. Ny- och gammalvänsterfalanger slet och drog i partiet. Identitetspolitik, antirasism och vinstfobier framstod som huvudspår. Mona Sahlins krasch med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i valet 2010 följdes av ett år med Håkan Juholt då det säkerligen var många som med mig började undra om det nu var slutet som närmade sig på allvar för det anrika partiet.

Så kom Stefan Löfven in 2012. Oprövad, ovan och ohemtam i det partipolitiska gurglet tog han sig an uppgiften att försöka rädda vad som räddas kan.

Jag var med på den där partikongressen 2013. Jag minns det där arbetslöshetsmålet mycket bra. Det var kongressens "stora grej" för att uttrycka det lite vanvördigt. Jag tyckte det var bra och begripligt då. Och det gör jag fortfarande på många sätt. Visst var det knepigt att knyta målet till utvecklingen i andra EU-länder hela sju år framåt. Kanske ville man påvisa omvärldens betydelse för Sverige? Kanske ville man bara ha något nytt; något annat än en variant av Thorbjörn Fälldins löfte om 400 000 nya jobb? Jag vet inte. Hur som helst fungerade målet internt just då och där. Nu överger den nya Löfvenregeringen målet även officiellt. Vilket också är bra. Sådant som ingen tror på är värdelöst som politisk ledstjärna. Men glöm för Guds skull inte bort arbete, försörjning och ansvar. Där står vi och där faller vi.