Widar På fredag samlas Socialdemokraterna till kongress i Örebro. Det är ett viktigt möte för partiet. Några hundra av de allra mest aktiva och inflytelserika personerna i socialdemokratin är på plats för att så att säga sätta en stämning efter allt som har varit. Stämningens ingångsvärden är lika givna som vad de är berättigade och motsägelsefulla. Partiet är förvisso tilltufsat men S behåller regeringsmakten, statsministerposten och ett stort antal statsrådsuppdrag. Kommande partiledare som kanske Lena Hallengren, Ibrahim Baylan, Morgan Johansson, Mikael Damberg med flera får ytterligare år av mognads- och erfarenhetsträning på hög nivå. Att regeringsmakten dessutom kunde vinnas genom stöd av två små borgerliga partier – som därmed övergav den tidigare borgerliga regeringsalliansen – gör förstås heller inte ont för Socialdemokraterna.

På det lokala planet ser det mörkare ut. Efter några mycket framgångsrika val – inte minst 2014 – så drabbades kommun- och landstingssocialdemokrater hårt i valet 2018. Mängder med S-märkta kommun- och landstingsstyrelseordföringar får numera sätta före detta på sina visitkort. Detta utgör en risk för socialdemokratins politiska och parlamentariska förmåga. En av de stabila framgångsfaktorerna för Socialdemokraterna är nämligen att ”kommunalråden är nöjda”. Kommunalråd prövas själva i maktens besvärligheter och behov av kompromisser och anpassningar. De har därmed lättare än många andra att förstå och att försvara att S-partiet i riksdag och regering också kan behöva krumbukta sig hit och dit för att få ihop mandaten. Ordspråket lär oss att när ”fan blir gammal så blir han religiös.” Översatt till ”socialdemokratiska språket” är betydelsen av ordspråket att när makt och ansvar försvinner så ökar mottagligheten för mer radikala och verklighetsfrämmande paroller och slagord. Vilket skulle kunna ställa till det för S som numera regerar med/mot en stabilt högerorienterad riksdag.

Ett tredje ingångsvärde för stämningen är det ansträngda förhållandet mellan LO och S. LO: s medlemmar röstar numera i nästan lika hög utsträckning på M/SD som på S. LO är i sina bästa stunder det mest folkliga som S har. Fortsätter utvecklingen i tangentens riktning så riskerar Socialdemokraterna att bli alltmer av ett rö för vinden. Ett, tu, tre kan Daniel Suhonen vara partiledare. Ett sådant stämningsläge för S är inget att längta efter.