Nyårskrönika 2018 slutar inte direkt i moll, men framtidstron kunde vara större när vi snart glider över i 2019. Många oroar sig för klimatet efter sommarens hetta och bränder. Andra för den ökade spänningen i världen, och för att demokratin tycks vara hotad, 100 år efter dess genombrott i Europa.

I det brittiska parlamentet bölar Labour och Tories i kapp, och premiärminister Theresa May ryter som en sårad lejoninna. Bråket gäller Brexit, som inte blivit den nationella fest britterna drömde om. Med Brexitskutan på väg att krascha mot Dovers klippor, med politikerna fastsurrade ombord, liknar det mer en nationell katastrof.

Men något hot mot demokratin utgör britterna inte. Värre är det med USA:s president Donald Trump. Trump ser politiken som en rad affärsbeslut utan inbördes sammanhang. Han läser inga papper, lyssnar inte på rådgivare, och besluten meddelas ofta på Twitter, utan någon som helst beredning.

Världen börjar vänja sig vid Trumps improvisationer, och några drar nytta av hans fåfänga. Nordkoreas unge diktator Kim Jong-Un har lurat skjortan av honom under året. Trump har på kort tid spelat bort USA:s politiska och moraliska ledarskap i världen. Vinnarna är Kina och framför allt Ryssland, vilket inte bådar gott för demokratin.

Men Trumps ekonomiska nationalism och politiska isolationism sätter större spår än så i världen. Trumps framfart hotar hela det system av internationella normer och institutioner som skapats efter det andra världskriget, och som i hög grad bär USA:s egen signatur.

Det var bristen på internationella normer och institutioner som möjliggjorde de båda världskrigen. När stormakternas intressen vändes mot varandra, fanns ingenting som kunde dämpa sammanstötningarna.

I Europa, som drabbades hårdast av krigen, har vi samtidigt byggt ett regionalt samarbete, som efterhand utvecklats till en politisk union. I EU har små och stora länder gått in med i princip samma rättigheter och ansvar.

Det är svårt att ta till sig vad det internationella och regionala samarbetet betyder för fred och säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter och för vårt välstånd. Det är lättare att peka på bristerna – ekonomiska klyftor, människor och samhällen som kommit efter i utvecklingen. Och så vidare.

Politiska charlataner i Europa och USA utnyttjar dessa brister för att diskreditera internationellt samarbete, och för att slå ett slag för nationalistiska och auktoritära idéer. Trump har blivit en banérförare för dem som vill rasera den nuvarande ordningen, och angriper ofta internationella och regionala organisationer.

Ibland kan det se ut som om de bakåtsträvande och splittrande krafterna fått övertaget. Men EU har stått stark i Brexitstormen, och FN har bara under december hållit tre viktiga möten: Om klimatet, om migrationen i världen och om kriget i Jemen. Inte ens Trumps USA drar sig för att begära FN:s stöd i konflikter.

Leve internationalismen och Gott nytt år!