Widars ledare Miljöpartiet har haft ett par omtumlande dygn. Detta parti med sina till stora delar frihetliga rötter har hamnat mitt i något som kanske skulle kunna kallas för en religiös torktumlare. Först den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan som fick lämna regeringen med buller och bång sedan det visat sig i öppen dager att alla tidigare och förnekade tecken på islamism och antisemitism visade sig vara sanna.

Sedan riksdagsersättaren Yasri Khan som i en intervju med TV4 - av religiösa skäl - inte ville ta reportern Ann Tiberg i hand. Han är generalsekreterare i föreningen "Svenska muslimer för fred och säkerhet" och var intill igår valberedningens kandidat till en plats i Miljöpartiets styrelse. Efter uppståndelsen har Yasri Khan stigit av både kandidaturen och partiet.

I intervjun instämde Yasri Khan även i praktiken i Mehmet Kaplans jämförelse mellan Nazistregimen i Tyskland och staten Israel. Miljöpartiet framtonar plötsligt som ett mer religiöst och teokratiskt parti än vad KD någonsin har varit. Hur gick detta till tro?

Läs gärna: Ut ur islambubblan.

Förmodligen har miljöpartiets öppenhet och frihetlighet ett finger med i spelet. Sannolikt finns det också partistrategiska överväganden med i sammanhanget. Önskan att nå fram till den växande befolkningsandelen som kommer från muslimska länder kan få partier som egentligen vet bättre att börja betrakta en (1) muslim som ett slags representant för alla muslimer. Vilket naturligtvis är en gigantisk björntjänst mot såväl muslimer som mot partiet.

Läs gärna: Wallström rycker plåster.

Alla partier lider mer eller mindre av representationsnojan. Det går väl an om det är göteborgare eller pensionärer som ska ha in "sina" representanter; det är van och beprövad mark för partierna. När det kommer till muslimer blir det kinkigare. Hösten 2013 var det Socialdemokraterna som ställde till det för sig. På partikongressen valdes Omar Mustafa - som vassa medier snabbt avslöjade extremistiska böjelser hos - in i partistyrelsen på bekostnad av nuvarande superministern Ylva Johansson! Mustafa lämnade - precis som Khan - partiet och alla uppdrag. Nya dolkstötslegender vävdes fram.

Den bästa medicinen mot sådana här tokerier är förstås att sluta se människor som representanter för något annat än sin egen person och kompetens. Och förstås; se till att inte snubbla på Gud i politiken.