Det var det första kända dödsfallet i sjukdomen i Sverige. Samma dag den 11 mars avled en 16-årig pojke av sina skottskador på gatan i Länsmansgården i Göteborg. Det var- lågt räknat - det etthundratjugoförsta kända offret sedan 2017 för dödsskjutningsepidemin i Sverige. Den mördade pojken var "känd av polisen".
Samma 11 mars arrangerade den KD-nära stiftelsen "Familjen Först" ett möte i riksdagen. Statens institutionsstyrelses SiS generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark talade i frågan om samhället ger ungdomar som liknar den mördade sextonåringen de insatser som de behöver? Mötesrummet var välfyllt med kristdemokrater och med riksdagsledamöter från de flesta partier. I likhet med artisten och tidigare grovt kriminelle Sebastian Stakset var även jag där för att säga några ord i ämnet.
Generaldirektören var rak och tydlig med de problem som SiS har att hantera. De ungdomshem som SiS driver tar emot många av de gängkriminella pojkarna som är för unga för att dömas till fängelsestraff.
Jag har levt en stor del av mitt tidigare liv tillsammans med unga kriminella och drogskadade pojkar och flickor. På Hasselakollektivet i Hälsingland där jag fanns till en bit in på 1990-talet var ungdomarna ofta placerade i ett par år. Jag säger inte att allt gick bra för den sakens skull. Men tiden är viktig om ungdomar med svåra sociala handikapp verkligen ska få en chans att ta chansen att byta bana i livet.
På SiS ungdomshem stannar de flesta av de intagna inte mer än tre månader. Tro mig; tre månader är ingenting i de här sammanhangen. För de flesta är identiteten som "känd av polisen" den enda trygghet de känner. Det krävs år av stöd och matchning för att "känd av läraren", "känd av arbetskamraterna" eller "känd som hederlig" ska kunna övertrumfa gangsteridentiteten.
Tre månader på ett slitet ungdomshem är ingen chans. Tre månader är en gest av likgiltighet. Närmast ett hån.
"Jag ber för dig", sa Sebastian Stakset - som hittat sin frälsarkrans i kyrkan - till generaldirektören. (Han sa mycket annat klokt också.)
Jag hoppas för min del att riksdagen ska ge generaldirektören starkt stöd för hennes reformiver. Det är lika angeläget att staten ger järnet för att de unga pojkarna i gängen ska få riktiga chanser att bli något annat än mördare och mördade som vad det är att staten ska ge järnet för att gamla och sjuka ska få riktiga chanser till god sjukvård även när Coronan slår till.
