Uppväxt på en gård med självhushåll, getter och med skogen runt knuten har Per Norén alltid hyst en kärlek till det jordnära. Men i tonåren kom samhällets förväntningar in i bilden och vips hade vurmen för allt det vackra i naturen ingen chans.

Jag gick från att som barn ha skrivit dikter om naturen till att tvingas anpassa mig till rådande ideal. Blommor och rim var inte ett öre värt. Här gällde det att vara cool. Sport och krigsspel, märkeskläder och de allra senaste prylarna var högsta valör, berättar Per.

Drabbades av en kris

Artikelbild

| "Jag upptäckte att slöjden och det "community" som vi trävänner har är tillåtande och varmt", säger Per Norén, som först var lite skeptisk till sociala medier.

Efter studenten ”råkade” han dessutom komma på en uppfinning som blev en succé, och utan att ha planerat för det var Per Norén plötsligt en flerfaldigt prisad entreprenör med allt vad det innebar i form av pengar, stress och förväntningar. Den där vackra skogen han känt så starkt för bleknade bort mer och mer, tills Pers kropp en dag sa ifrån.

Jag blev jättesjuk och höll på att stryka med.

Vändningen kom i form av ett sommarprat i P1 av den legendariske slöjdaren Jögge Sundqvist. Hans berättelse om mötet med träet fick något att vakna till liv inom Per.

Jag fylldes av en väldig lust och en styrka jag inte hade känt sedan jag var barn. Det väckte naturbarnet inom mig och jag upptäckte något tidlöst, rogivande och oändligt roligt – täljhantverket.
Artikelbild

| Tekniken att yxa fram en slev lärde sig Per via Youtube.

Självlärd

Pers pappa hade ett stort intresse för trä och var bra på att ta hand om gårdens resurser, men han omkom i en drunkningsolycka år 2006 och hann aldrig lära sin son hantverket. Per är därför självlärd. Det allra första han tillverkade var en krympburk, en gammaldags förvaringsburk i trä som görs av ett stycke färsk trädstam som holkas ur. Därefter får det färska träet krympa runt en torr botten. En granne visade honom den uråldriga traditionen. En Youtubefilm lärde honom hur man yxar fram en slev. Sedan dess har lusten och fantasin fått flöda.

Artikelbild

| De tre verktyg Per Norén främst använder sig av – slöjdkniv, karvsnittskniv och en skedkniv.

Numera har Per flera tusen följare på Instagram och ett nätverk av slöjdintresserade vänner. Att visa upp sina alster i sociala medier var dock inte självklart, eftersom han förknippade det med en ytlighetskultur. Men när han upptäckte fler och fler slöjdprofiler hittade han en annan sfär inom sociala medier där tonen var nyfiken, stämningen god och fokus låg på uppmuntrande skaparglädje.

Slöjden och det "community" vi trävänner har är tillåtande och varmt. Man stöttar varandra och alla är välkomna oavsett hur erfaren man är.
Artikelbild

| Täljkonstnären Per Norén i Söderala utanför Söderhamn.

En övning i stillhet

Slöjden blev inte bara vägen tillbaka till det Per tyckte om som barn, den blev också viktig för hans förståelse för samtiden – både när det gäller hållbarheten för oss som människor och för klimatet.

Artikelbild

| Skedkniven används för att gröpa ur den skålformade delen av en slev.

Jag upplever starkt att tiden för poserande är förbi, vi har inte tid med det om vi ska rädda jordklotet. Den materiella superjakt där mycket går ut på att framkalla avundsjuka skapar bara stress, en känsla av otillräcklighet och att vi blir otrevliga mot varandra. Vi får svårare att uppleva och dela med oss av ömhet när vi har fullt upp med att räcka till för oss själva.

Han beskriver slöjdhantverket som en möjlighet att vända sig inåt och ge kropp och själ lite vila. Att tälja något blir ett slags mindfulness.

Artikelbild

| En krympburk växer fram.

Att tälja är också billigt, det är ingen materialsport. Det är bara jag, min fantasi, träet i handen och en kniv. Ju mer man övar, desto snabbare tränar man upp förmågan att göra lite fel utan att ta det så allvarligt. Jag har med tiden insett att egenvärdet inte sitter i hur väl jag lyckas med något för stunden. Vem som helst kan spurta tio meter, jag försöker räcka hela vägen.

Skickligt handlag

Artikelbild

| Per formar fjällen med karvsnittskniven.

Att Per Norén bara har täljt i ett och ett halvt år är svårt att tro när man ser hans omsorgsfullt dekorerade burkar och vackra slevar. Någon medfödd talang tror han egentligen inte krävs, även om han själv har påbrå från en skapande släkt.

Jag hävdar bestämt att jag kan lära nästan vem som helst att göra burkar som de jag gör. Att jag har lärt mig så fort beror nog främst på att jag har gått in helt förutsättningslöst i detta. Lust och magkänsla har fått styra och då lär man sig snabbt.
Artikelbild

| Per täljer helst slevar i träslaget björk.

Stilen på hans alster har växt fram med tiden.

Jag gillar det lite bulliga och sirliga. Det jag tycker är vackert – Hälsingegårdar och blommor till exempel – har ofta något komplext över sig. Mitt uttryck har mycket gemensamt med rokoko, även om jag aldrig har haft det i åtanke, säger Per Norén.
Artikelbild

| Tekniken att yxa fram en slev lärde sig Per via Youtube.

Styrka och sirlighet

När han ska nämna förebilder blir det inte slöjdare. I stället är det konstnären Lars Lerin och artisten Laleh som först kommer på tal.

Artikelbild

| Tre krympburkar i björk. Varje burk tar ungefär 10­–20 timmar att göra.

De agerar med en lyskraft och den inspireras jag av. Jag smittas av deras framåtanda och pondusen i det de gör, säger Per.

Han knyter an till budskapet han själv vill sprida genom sin slöjd.

Artikelbild

| Per Norén utanför Hälsingegården Erik-Anders i Söderala.

Jag vill värdigt och med kraft vara med och berätta om trädet och kniven. Hur täljandet kan verka som bärare för både lust och ro. Det är okej att vara både kraftfull, modig och stark och tycka om det som är blommigt och gulligt. Man behöver inte välja.