Göran Denitton från Linköping är kanslichef på Östergötlands Ishockeyförbund och presenterade så sent som i måndags det ambitiösa projektet "Respekt i hockey", vilket Sporten rapporterade om häromdagen.

Det handlar om en (stor)satsning med syfte att förbättra klimatet (nej, inte väder, vind och smältande isberg) på och utanför rinken.

Under förra säsongen anmäldes inte mindre än 236 disciplinärenden i den södra hockeyregionen, som våra östgötaklubbar tillhör, och nästan hälften rörde kränkande kommentarer.

Språket är många gånger kasst. På isen och på läktarna bland föräldrar och ledare. Värdeord som respekt och förståelse har solkats ned.

Oacceptabelt, enligt förbundet, som således sjösatte ovan nämnda projekt.

"Vi har gett oss sjutton på att lösa det här", sa Göran Denitton hurtigt.

Ingen inbillar sig att Göran och hans kompisar står inför någon lätt uppgift. Menar, kom igen, hockey är ju en högenergisk muskelsport. Elitspelarna har tillbringat minst lika mycket tid i gymmet som på isen under försäsongen och när det är match så smäller det. Det ska smälla. Publiken förväntar sig att det ska slå gnistor när hundrakilosbackar höfttacklar puckförande forwards, inte sällan i storleksordningen 95 pannor och uppåt.

Vi gillar det. Kanske till och med älskar det. Åtminstone så länge respekten finns där. Ni vet, handslaget efter en tuff match. Ett förlåt för några förflugna ord i stridens hetta eller en klapp på axeln efter 60 högoktaniga minuter i nån av landets alla hockeylador.

Vi skördar det vi sår, eller om det var tvärtom.

Just därför tänker jag på det här med respekt och vilken roll och påverkan våra idoler har gentemot nästa generation spelare.

Vilka signaler sänder det när topplocket ryker hos 19-årige Linköpingsbacken Adam Ginning som bestämmer sig för att veva mot åtta år äldre Joacim Rohdin i Brynäs i tisdags? Allt inför öppen ridå och ett distributionsbolag (Cmore) som i efterhand visar slagväxlingen i minst tre olika vinklar. Vad tänker tioåringen i LHC:s ungdomslag när förebilden tappar det och handskarna söker antagonistens hakspets?

Häftigt eller bara tramsigt?

Och hur resoneras det när tränaren Bert Robertsson inte fördömer utan snarare hyllar boxningsmatchen som självklart renderade båda spelarna varsitt matchstraff (och senare gav kombattanterna ytterligare två matchers avstängning)?

"Två killar som kommer överens om att ta det ett steg längre. Jag har inget emot det. Det är inget överfall och i min värld så är det okej. Vi har pratat mycket om att stå upp för laget och för oss själva och verkligen visa att man vill göra skillnad. Det fanns ingen anledning för Ginning att bara ta emot i det läget", sa Bert Robertsson på presskonferensen efteråt.

Förvisso med tillägget:

"Jag vet att det är kontroversiellt att godkänna det där och jag vet att det är delade läger. Men stämmer du i bäcken på det viset slipper du en massa annat skräp. Handskarna var på, det var liten risk för skada och det såg värre ut än vad det var."

Jo. Så kan det vara. Vem vill inte undvika "massa annat skräp", liksom?

Men hur tänker nästa generation spelare? Och hur blir det med den där respekten som förbundet efterlyser och saknar?

Det vore väldigt olyckligt om satsningar av det här slaget inte bara stannar vid stora men tomma ord.

Genom att gå i bräschen för respekt på isen kan spelare som Joacim Rohdin och Adam Ginning göra skillnad.