– Det händer att jag får nedlåtande blickar från bilister, som kanske tror att det är någon ”lodis”, som samlar pant för att få ihop till en flaska Vino Tinto, säger Pelle Ahnlund med ett leende.

– Men det får jag förstås bjuda på, för vad ska man tro när man ser mig plocka skräp i dikena...

Vad handlar det om då?

Artikelbild

Två ölburkar som Per Ahnlund sparat som minnen. Den vänstra hittade han oöppnad i ett dike på Vikbolandet, den högra, fortfarande oöppnad, på Harstena 1977.

– Jag vill helt enkelt hjälpa till att hålla Vikbolandet lite renare från skräp, av flera skäl. Framförallt miljöskäl, men också att det finns risk för att kor kan tugga i sig trasiga burkar och rent av dö. När det gäller glasflaskor kan de ju förorsaka en eld med hjälp av solljus, om det vill sig riktigt illa.

Samtidigt måste du ju skaffa dig en bra kondition?

– Ja, absolut och motionen jag får är ju en stor bonus för den här ”verksamheten” jag skaffat mig. Jag har faktiskt köpt en elcykel för att kunna ta mig fram lite lättare och i år har jag kommit upp i hela 640 mil på Vikbolandet med omnejd. Så cykeln har blivit mitt motionsredskap.

Och insamlingsresultatet?

Artikelbild

| En syn som Per Ahnlund möter då och då under sina cykelturer. Ölburkar och annat skräp som kastats i naturen.

– Jag har släpat hem ungefär 3 500 burkar och petflaskor i år och som bonus på det tjänat ungefär 2 000 kronor.

Hur använder du pengarna?

Artikelbild

| Pelle Ahnlund hemma igen med en ny last med pantburkar och petflaskor.

– Jag brukar helt enkelt bjuda med någon kompis på en cafésväng då och då, för då känns det som jag får ut både nytta och nöje av min insamlingshobby.

Varför tror du att folk slänger så mycket pantburkar i naturen?

Artikelbild

| En annorlunda Luciakrona, skapad av Pelle Ahnlund med hjälp av pantflaskor och burkar och värmeljus.

– Det undrar jag också, för när man frågar folk, är det aldrig någon som säger att man bara slängt iväg en burk eller flaska ut i naturen. Men någon måste ju göra det, med tanke på så mycket som jag hittar.

– Och det kanske vore lite ok, om man bara slänger någon enstaka burk, men jag upptäcker ju enormt stora mängder.

Har du i ditt jobb som lokförare också upptäckt nedskräpningen ute i naturen?

– Ja, man ser ju en del spår av sånt när man är ute och kör tågen.

– Och faktum är, säger Pelle Ahnlund, att jag en gång till och med stannade tåget, hoppade ur loket och tog upp en pantburk som låg på spåret framför mig!

Kanske inte helt enligt reglementet?

– Kanske inte, men grejen var att jag bara rullat tåget lite sakta ut från en station. Och då tänkte jag, att om inte jag tar upp burken, kanske någon av de ”professionella” burkletarna hoppar ner på spåret och gör det, vilket ju är strängt förbjudet och rent av livsfarligt. Så jag gjorde det enbart av säkerhetsskäl och då hoppas jag att det är förlåtet...