krönika Jag har inga problem med att, som Mona Sahlin och andra väldigt gärna vill göra, sätta morden i Trollhättan och bränderna på flyktinganläggningar i ett större sammanhang. Det heter att det är terrordåd, att det är en livsfarlig ideologis allra yttersta gren, helt enkelt att man måste se det som händer i en politisk kontext, att det inte är enskilda galningar utan att det är en organiserad och systematisk krigsförklaring mot ett öppet och mångkulturellt samhälle.

Jag har inga problem med det. Jag tror de har rätt. Många är dem som rört sig i en del grumliga vatten och som tydligare och med större bestämdhet kunnat ta avstånd från människor som via det de skriver och tycker på sociala medier lägger grunden för denna systematiska terror.

Men de allra flesta som anklagas för att ha “blod på händerna” (som AFA hävdade för att legitimera en feg och vidrig attack mot en folkvald nyligen) tar faktiskt tydligt och bestämt avstånd från dessa vidriga attacker och bränder.

Det jag dock har ett problem med är varför denna princip att sätta fega, bestialiska attacker i ett större sammanhang, inte går att använda i andra sammanhang.

När militanta muslimer utför sina vidriga attacker runt om oss, när de mördar, våldtar och fördriver kristna och andra i Mellanöstern med IS, i Nigeria med Boko Haram, i Europa genom ständiga attacker på det fria, demokratiska samhället, går det inte plötsligt inte längre att sätta det som sker i ett större sammanhang.

Den judiska befolkningen i Malmö har de senaste åren trakasserats på ett sätt som inte hänt tidigare. Att detta har med den växande muslimska befolkningen i staden är det få som vågar skriva. Ingen skulle heller komma på tanken att kollektivt fördöma islam som religion, och de få gånger någon orkar begära att muslimer själva kanske borde ta tydligare avstånd från de skändligheter som här och ute i världen begås i islams namn, så möts en sådan önskan med total tystnad.

När det gäller islam går det plötsligt inte längre att tala om systematisk terror. Men tänk om det är samma sak med den här typen av dåd? Tänk om de som utför sina vidrigheter i islams namn själva ser sig som SIN ideologis allra yttersta gren? Tänk om de militanta muslimer som mördar, trakasserar, våldtar och fördriver sätter det de gör i en politisk kontext?

Inte heller går det att tydligt sätta så kallat hedersvåld, flickor som mördas för att de vill leva sina egna liv, i ett större sammanhang. Gör man det stämplas man direkt som rasist.

När jag hör Mona Sahlin, som är samordnare mot våldsbejakande extremism, tala om våldet som sker i islams namn, hör jag henne alltid vara tydlig med att INTE sätta det våldet i en större kontext. Då är det plötsligt enskilda virrhjärnor som inte begriper sig på sin egen religion. Då ska plötsligt inte det stora kollektivet få lida för vad några få ägnar sig åt. Då är det rasism att se den större bilden. Jag begriper inte det där.

Är de rädda? Hur har det kunnat bli så att kritik av islam är samma sak som att vara rasist eller islamofob och varför är inte fler muslimer ute och tydligt och klart tar avstånd från allt det som sker i deras religions namn?

För de är inte få. Det är inga enskilda virrhjärnor. Det är en religion översatt i en politisk kontext och den vinner mark över hela världen, främst i Mellanöstern (där tystnaden i svensk media om mördandet och fördrivningen av kristna är en stor skam) och i Afrika men också genom terrordåd i Europa.

Jag tror att de som utför dessa död själva sätter sina dåd i en politisk kontext. Det är inte rasism att se våld i ett större sammanhang. Det är att värna ett samhälle vi kommit att älska och respektera, nämligen det fria, västerländska samhället där alla människor har samma rätt att leva sitt liv efter sitt eget hjärta och där alla som kommit hit eller är födda här ska känna sig lika välkomna.

Låt oss börja tala om det islamistiska våldet som en del i en politisk kontext också. Annars gör vi hundratusentals, kanske miljoner utsatta och lidande människor, en gigantisk och oförlåtlig otjänst.