krönika Trygghet är något vi alla behöver. I någon form och på något sätt.

Som barn är trygghet en förutsättning för att kunna växa och utvecklas. Att kunna se tillbaka på en trygg uppväxt eller trygga små stunder är något betydelsefull även om man samtidigt inser att man aldrig mer kommer att få känna just den tryggheten. Jag kommer dagligen i kontakt med otrygga barn. Otrygghet får alltid konsekvenser, förr eller senare. Det är därför det är en rättighet för varje barn att vara trygg i skola eller förskola.

Som du förstår sitter jag här och funderar på trygghet. Korta minnesbilder av små stunder av trygghet dyker upp. Som när jag som liten låg i sängen på väg att somna och hörde pappa nynna och pyssla i köket eller läslampan pappa släkte först när jag somnat. När jag som vuxen glömt att släcka lampan kan känslan dyka upp igen eller kanske mer ett spår av den känslan.

Jag gick på dagis när jag var liten. Det hette dagis på den tiden det som nu heter förskola som en markering av att det inte bara handlar om barnpassning. Jag minns att vi stod på led och att alla skulle kissa när fröken sa till. Jag minns ingen famn och ingen trygghet alls. Stå på led och göra som fröken sa. Jag som var ”pappas lille prins” var liksom ingen eller en i mängden. Jag grät och ville inte vara där osedd och anonym. Även om jag inte kunde förklara för pappa så var mina tårar nog tydliga så det fick bli dagmamma istället. Hur torftig den än kunde vara den där vistelsen hos ”dagmamma” så blev jag ändå sedd. Pappa som trots sin egen otrygghet var all min trygghet kunde inte vara med mig alltid. Jag tror mig minnas hans doft på hans kudde som jag kunde söka trygghet i när han inte var hemma eller ”gick ett ärende” som han sa.

Mina bästa perioder var ändå när pappa var sjukskriven för nerverna som man sa på den tiden. Jag fick vara hemma och vara ute på gården med de andra barnen som hade mammor hemma hela dagarna. Pappa mådde ”bra” när han var sjukskriven som om sjukskrivningen var ett tecken på respekt för hur krävande livet var som ensamstående far. Som att vara sedd möjligen.

När pappa var sjukskriven tog han med oss barn till skogen där han tålmodigt lät oss leka. Den vardagliga stressen stannade upp några dagar. Det passar varken barn eller vuxna att ständigt vara i ”livpusselstressen”. Man måste hinna se isen smälta och låta små pinnar flyta med vattnet i rännstenen. Man måste få tillfälle att höja blicken, se fåglarna flyga och möjligen fundera på hur detta flygande kan vara möjligt.

Man behöver tid och trygghet för att fullt ut kunna ge sig till allt det vackra. Tid och trygghet för att kunna prova nya saker, möta andra människor och få syn på nya möjligheter. Den otrygge har fullt upp med att vara vaksam och riskerar att försvara sig mot allt, gott som ont.

Den som inte känner trygghet försöker hitta den i något eller någon. Man kanske finner den i religion, i relationer eller i tilltro om framtiden. Någon kanske beväpnar sig för att känna trygghet utan att riktigt själv förstå det. Man behöver en personlig trygghet och man behöver ett sammanhang att vara trygg i. En arbetsplats att vara trygg på, en skola att vara trygg i, ett samhälle att vara trygg i. Den som letar men inte finner någon trygghet kommer att fly otryggheten, lämna klassrummet, undvika andra och ge sig in i saker som fångar på ett sätt som gör att otryggheten för stunden inte känns.

För en del blir så mycket hotfullt att man måste krympa sin värld för att finna någon liten trygghet. Som liten var världen just där man var, man kunde låta lampan vara tänd och hålla hårt om sin nalle. Utanför dörren fanns pappa på vakt och ingen kunde rå på honom.

Som vuxna spelar vi trygga efter förmåga. De som var vår trygghet kan vi ha mist och det fungerar inte att ha en nalle med sig i tid och otid. Kanske glömmer vi bort hur viktig trygghet var och är. Det är möjligen först när vi tydligt ser vårt eget behov av trygghet, i all sin nakenhet, som vi fullt ut står upp för barnens rätt till trygghet.

Jag funderar mycket och ibland får jag för mig att det gör mig klokare. Jag vill så gärna vara någons trygghet om jag får och kan. Om jag själv någon gång är riktigt modig ska jag be om att få lite trygghet av någon annan. Men sådant kräver mod.