Politik På måndagskvällen samlades de folkvalda i Norrköping för att besluta om hur kommunen ska använda de pengar man har under de kommande åren. De stora pengarna - lejonparten av de cirka 10 miljarder som kommunen omsätter per år - ligger i och för sig redan och rullar ute i skolor och äldreomsorg. Där kommer de att ligga kvar utan några större meningsskiljaktigheter mellan partierna. De stora partipolitiska dispyterna handlar därför om annat än de stora pengarna.

De fyra partierna S, C, KD och L i den styrande Kvartetten hade skaffat sig majoritet genom att förhandla med Miljöpartiet. Så det var aldrig någon tvekan om vilket budgetförslag som skulle gå igenom. Men det kan ju vara spännande ändå.

Kvällen till ära hade partiantalet utvidgats från åtta och till tolv partier. I budgetdebatten har varje parti en gemensam talartid att dela på. Tiden räknas fram med antal ledamöter x två minuter. Fullmäktige har numera fyra politiska vildar som hoppat av från SD. Var och en av dem betraktas som ett eget enpersonsparti med var sina två minuter att disponera i budgetdebatten. Smart och pragmatiskt hanterat av fullmäktiges ledning.

Artikelbild

| Mia Vargö (M) är andre vice ordförande i

Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist hoppades att budgetdebatten skulle präglas av "samstämmighet om de stora linjerna" och av "insikter" om att de neddragningar som kommer att behöva göras i det ansträngda ekonomiska läget inte kommer att vara populära i kommunmedborgares ögon.

Moderaternas oppositionsråd Sophia Jarl såg flera stora skiljelinjer mellan M och Kvartetten: En gällde "avsättning till Ostlänken", ett slags sparande inför de stora investeringar som väntar. Enligt Jarl "hoppas" Kvartetten på kommande överskott istället för att sätta av några pengar. M sätter av 100 miljoner nu. Kvartetten stoppar den tänkta Johannisborgsleden. M vill satsa. Kvartetten "osthyvlar och lappar och lagar". M lägger ner hela verksamheter.

Enligt Sophia Jarl är det "allra konstigaste att tre borgerliga partier ställer sig bakom S-politiken". "Ni kommer att behöva tala med Moderaterna", sa Sophia Jarl.

Liberalernas gruppledare Reidar Svedahl slog i ett entusiastiskt anförande fast att det "mesta går väldigt bra för Norrköping!"

"Brutala nedskärningar", var vänsterpartiets gruppledare Nicklas Lundströms omdöme om Kvartettens och "högeroppositionens" politik och konstaterade att "ingen verkade chockad" över det beskedet från honom. Så var det nog. Däremot lät Olle Vikmång, socialdemokratisk ordförande i Vård- och omsorgsnämnden förgrymmad över den "oheliga allians" mellan V, SD och M i nämnden som "bara säger nej utan att ha egna realistiska förslag på besparingar som slår igenom redan 2020."

Sophia Jarl och Nicklas Lundström blev inte honom svaret skyldig. Lundström sa sig förstå att "S tycker det är irriterande när V säger nej till besparingar på de äldre." Han hävdade också att V: s politik är "fullt finansierad" genom att sänka politikerlönerna med 20 000 kronor i månaden och genom att stänga flygplatsen. Sophia Jarl hävdade att M visst har besparingsförslag men att de delvis är annorlunda än de socialdemokratiska förslagen. "S behöver lära sig att lyssna på andra", sa Jarl.

Darko Mamkovic i SD var inne på samma spår i ett replikskifte med Lars Stjernkvist under kvällen. "Menar Stjernkvist att man bara tar ansvar som en god politiker om man håller med honom?", sa Mamkovic. Det menade dock inte Stjernkvist, sa Stjernkvist.

En för mig ny bekantskap i fullmäktigesammanhang var Mia Vargö (M). Att hon var ny för mig var inte så konstigt. Mia Vargö är nämligen inte ledamot i fullmäktige. Som andre vice ordförande i kommunens Utbildningsnämnd har hon dock yttranderätt. Hon använde sin yttranderätt på fullmäktigemötet till ett kort anförande om skillnader mellan verkligheten och "bilder av verkligheten." Hon varnade för det myckna talet om att "skolresultaten blir bättre" i Norrköping. Enligt Mia Vargö är 10-årstrenden (Skolverket) för Norrköping tvärtom på nedåtgående. Hon fick invändningar på detta från det tidigare skolkommunalrådet Olle Johansson (S) som hävdade att det visst gick uppåt i Norrköping. De kan kanske ha rätt båda två; så är det ofta med statistik. Oavsett det så slogs jag av Mia Vargös allt annat än tvärsäkra attityd till skolproblemen i Norrköping. Bilden av verkligheten - det går bättre och bättre - kan försvaga det arbete som behöver göras i verkligheten.

Strax före klockan åtta på kvällen var enpersonspartiet Robert Cederlund - tidigare SD - uppe i talarstolen för att först av de "fyra nya partierna" använda sina talarminuter. Cederlund yrkade bifall till moderaternas budget i allmänhet och till M: s näringslivsstrategi i synnerhet. Anette Kemgren kom upp i talarstolen som enpersonsparti nummer två. Hon pläderade för bygget av ett servicehus i Nordanskog i Arkösund. Sandra Karlsson - det tredje enpersonspartiet - talade om sitt gamla SD: s skolpolitik med uppskattning. Hon landade dock i att yrka bifall till moderaternas budgetförslag.

Matthias Olofsson, oppositionsråd för SD i Norrköping, bjöd på ett mycket intressant och uppgiftsfyllt anförande om den till synes dyra och ineffektiva hanteringen av försörjningsstöd och av försörjningsstödets människor. Inspirerad av det som kallas för "Trelleborgsmodellen" finns det tämligen enkla åtgärder att vidta för att förbättra insatserna i Norrköping, få ut fler som idag lever på socialbidrag/försörjningsstöd i arbete och sänka kostnaderna. Stämmer det Olofsson säger -om så bara till hälften - så är det verkligen angeläget att kommunledningen tar till sig hans argument och undersökningar som han presenterade på budgetmötet. Invändningarna som mötte Matthias Olofsson på mötet imponerade verkligen inte.

Som sagts tidigare så fick Kvartetten igenom sitt förslag. Det blir besparingar "på allt utom skolan" under 2020. Fler kommunala bolag får högre avkastningskrav. En del investeringar får vänta. I det stora hela kommer dock det mesta att rulla på som vanligt. Vilket - som allt här i världen - är både bra och dåligt.