Krönika “Bara barn och idioter ser… Och barn, det blir jag aldrig mer…” sjunger Joakim Thåström…

Av fyllon, barn och dårar får man höra sanningen.

Och av taxichaufförer.

Artikelbild

| Till Olympiastadion. I en taxi, befinner sig Marcus Birro i dagens krönika. “Vad är Sverige för ett land egentligen", frågar en taxichaufför.

Det är inte alltid det är särskilt bekvämt eller ens anständigt. Men det är alltid sant.

Jag sitter i baksätet på en snirklande vit taxi på väg till Olympiastadion för att se mitt älskade Roma spela. Det är en perfekt tempererad, svärmande, melankolisk vårkväll.

Det finns få saker som är lika vemodiga som en tillfällig kväll i en evig stad.

“Var är du ifrån”, frågar chauffören.

“Sverige,” svarar jag.

“Ah, Sverige. Där följer ni lagarna va? Inte som här där alla kör med sina egna lagar och regler.”

“Vi kanske gör det lite för mycket”, säger jag.

“Vad är Sverige för ett land egentligen”, frågar han sedan.

Som jag skrev. I taxibilar säger man sanningen. Det är en oskriven men välsignad lag.

“I Sverige, säger jag, jagar man alla som vågar ha en avvikande uppfattning i olika frågor och detta trots att man skryter om hur fördomsfria och toleranta man är. I Sverige avskedar man människor som vågar beskriva sanningen sådan den verkligen ser ut. I Sverige har vi en politisk eldning som är så handfallen att man skäms. I Sverige är det förbjudet för en barnmorska att åberopa samvetsfrihet om hon inte vill medverka till aborter. I Sverige mordhotas du om du uttryckligen vågar stå för upp för din kristna tro. I Sverige sätter vi en ära i att montera ner allt heligt. Vi avsäger oss vårt eget förflutna, kan du tänka dig det? Vi skäms över vilka vi var en gång. Vi bryr oss inte om Gud. Vi har krogar som förbjudit barn och som applåderas på de sociala medierna. Vi har kommit så långt att vi inte ser vår medmänniska ens om vi trampar på henne. Vi behöver inte varandra längre i Sverige… Vi klarar oss själva. Vi låter våra egna föräldrar ligga i veckor på bårhusen för vi har inte tid att begrava dem, vi låter inte ens vår egen mammas död hindra oss från våra värdelösa plikter… Alla svenskars favoritstad är New York där invånarna enligt en ny undersökning älskar hundar mer än människor.

I Sverige har könskampen slagit nya rekord och förvandlat män och kvinnor till fiender utan att någon egentligen vet varför. I Sverige vinner den som biter ihop längst. I Sverige applåderas du om du låter bli att visa känslor. I Sverige får du stryk om du visar dig svag. Det finns inte mycket värme kvar mellan människor. Man kan se hur elden falnar, hur iskylan vinner mark.

I Sverige föraktar vi den svage så till den grad att vi hånar och driver de svaga till randen av katastrof och vansinne.

Vi har avvecklat tanken på en solidarisk gemenskap och alla trängs i de större städerna. De stora vidderna, vad en av våra stora poeter döpte till öppna landskap, ligger helt öde. Ingen vill bo där längre. På nätterna invaderas städerna av fulla och påtända ungdomar som hasar runt som figurer i The Walking Dead. I Sverige tror vi att världen börjar och slutar med vårt land. I Sverige tror vi att alltid har rätt och att alla andra alltid har fel. Om allt.

Det är tyst i bilen en stund. Strax ser jag Olympiastadion trona upp sig nedanför kullen med cypresserna.

“Är det verkligen så illa”, frågar chauffören och skrattar nervöst.

“Det är värre ändå,” svarar jag men ler under lugg.

“Älskar du Sverige?”

“Som ett syskon, svarar jag. Jag är plågsamt svensk.”

Och det är ju sant. Jag älskar Sverige med en patetisk överbliven och bedragen före detta äkta mans sorgliga noggrannhet…

Vi kramar om varandra innan vi skiljs åt. En vän i den eviga staden är alltid en tillfällig sådan.

Förlåt mig för allt sant jag skrivit.

Men Sverige är också mitt land.