KRÖNIKA På onsdag hedras minnet av de mördade och de överlevande från Förintelsen.

Det systematiska utplånandet av judar är inte bara en historisk avgrund, en händelse vi kan nåla fast vid en viss tid och därmed, i takt med att tiden går, distansera oss ifrån.

Förintelsen är tidlös, en ständig påminnelse om människors ofattbara grymhet, om andra människors ofattbara tystnad och feghet, och om den utsatthet som just judar fått utstå genom hela historien och i alla tider.

Artikelbild

| Ett 70-tal människor deltog i det traditionella fackeltåget i Norrköping i samband med Förintelsens minnesdag. Längst till vänster Eva Andersson (S), kommunfullmäktiges ordförande.

De senaste åren har jag haft äran att närvara vid Riksdagens årliga minnesceremoni. Det är nedsläckt i salen, värdigt, tyst, koncentrerat. Man kan höra hur alla stressade och betydelsefulla människors hjärtan stillar sig inför det oerhörda.

Jag minns när jag fick lyssna till en av de få överlevare som finns kvar. Han tog sig fram till podiet på ostadiga ben men hans blick var klar, oförändrad, stark, stridslysten nästan. Lokalen drog efter andan. Det var tyst och starkt. Han berättade om hur han och hans far grävde gropar vid kyrkogården i den polska staden Lodz för honom själv att begravas i.

Men han överlever genom att sitta nedsänkt i en hink på utedasset.

Nazisterna har bestämt att alla barn under tio år ska avrättas så när Tobias (som den ärrade, vackra mannen uppe vid podiet heter) kommer upp ur dasset ordnas det snabbt med falska papper så att det plötsligt står att han är tio år och därmed räknas som arbetskraft.

1948 kommer han till Sverige och rösten spricker när han tackar landet som släppte in honom och gav honom hans mänsklighet och värdighet tillbaka.

I Sverige har trakasserier mot judar ökat markant de senaste åren. Numera är det invandrade muslimer som, särskilt i Malmö, utsätter stadens judiska befolkning, för trakasserier och ofredande. Om detta kan Judiska Församlingen i Malmö vittna. Låt oss vara tydliga med vem och vilka det är som ägnar sig åt detta barbari. Endast så kan vi ge upprättelse åt dem som blir utsatta. Att se vilka det är som förtrycker men inte berätta det är att räcka långfingret åt de som blir utsatta.

Mellan 2012 och 2014 fördubblades antalet judar som lämnade Frankrike och flyttade till Israel. I ett Europa där judar tvingas fly till Israel sjunger strax samma helvetiska och djävulska spänger som Europa sjöng med stark röst mellan 1939-1945.

Förintelsen är alltså inte enbart en historisk händelse, något som hände för länge sedan och som vi kan bläddra fram till i våra skolböcker. Förintelsen är en ständigt pågående vanföreställning och det krävs helhjärtade och modiga väktare som aldrig viker ner blicken när utrikesministrar och andra börjar dribbla med ord och anklagelser när det gäller staten Israel och det judiska folket. Förintelsen finns på riktigt. Den är inte bara ett minne bland minnen, den är en plats att hålla ögonen på så att vi aldrig, aldrig, aldrig kommer hamna där igen.

De överlevande är snart borta. Men vi lever. Våra barn lever. Våra barnbarn lever. Därför är ansvaret mer än någonsin vårt. Om detta må vi berätta.

Och vi har en skyldighet (som egentligen är en mänsklig rättighet) att fördöma antisemitism vart den än reser sina taggiga, fördärvliga blommor av hat och mörker. Dit hör även att stå upp för Israel!

Nu mer än någonsin.

Jag är glad att få vara en mikroskopisk liten del i den oerhört viktiga kampen.