Det var mäktigt redan då, även om perspektiven som nioåring, respektive 49-åring ter sig lite annorlunda. Som nioåring fascinerades jag av känslosvallen, trängseln och de vuxnas temperamentsfulla utspel mot domaren. Jag tuggade andaktsfullt i mig den kokta korven med senap, samtidigt som jag memorerade laguppställningar, spelsystem och smeknamn. Då hette idolerna “Drutten”, “Skinnet” och “X:et” och i en kartong på vinden ligger blocket där mina idolers namnteckningar finns bevarade. På den tiden räckte det med att häva sig över staketet efter slutsignalen och springa fram till spelarna för att be om autografer. Idag skulle dylika tilltag rendera i dryga böter.

På 80-talet bjöd Janne Svensson på sina formidabla trollkonster, då han med samma upprepade fint trollade bort varenda back i Allsvenskan, föll över deras utsträckta ben och ordnade straffsparkar åt IFK. På den tiden fanns det ingen uttalad klack, vilket gjorde att man enkelt kunde urskilja spontana ramsor. Jag minns hur road och generad jag blev över ramsan “Janne...du har så ludna ben, Janne du har så ludna ben…” om just Janne Svensson. En gång sjöng några motståndarsupporters “Landslagsman, vilken skam... landslagsman, vilken skam”, en nidvisa som givetvis provocerade mitt unga IFK-hjärta.

Där och då formades min hängivenhet till IFK. Mitt liv idag är betydligt rikare än fenomenet fotboll, men vi bör heller inte underskatta en relation som har präglat livet i 40 år. Det finns gott om entusiastiska supportrar i vår kära stad och det är på sin plats att göra en distinktion mellan just hängivna fans och “medgångssupportrar”. Hängivenhet bygger på lojalitet, tålamod och känslomässig förbindelse. Det är ett ständigt pågående kretslopp av hopp, förtvivlan, framgång, besvikelse och nytt hopp. Att vinna är givetvis målet, men det är inte vinsterna som är poängen i den här sagan. Hängivenheten till stadens lag fungerar som en balansbräda till det som är viktigt på riktigt. Det är ett forum där man under 90 minuter kan pausa från allt annat som pockar på uppmärksamheten.

Ni som fattar, fattar…

Jag kan ha haft en bedrövlig vecka fram till matchdagen, med konflikter, ryggont, sömnbrist och parkeringsböter. Sen vinner IFK med 1-0 och så har bedrövelsen förvandlats till eufori. Å andra sidan påverkas jag lika starkt åt andra hållet, en toppenvecka i övrigt, grumlas av besvikelsen efter en förlust. Men då borstar den dedikerade supportern av sig nederlaget och blickar snart framåt mot nästa match, med ny hoppfullhet. De så kallade medgångssupportrarna stöttar sitt lag när det går bra och går på matcher när motståndet är attraktivt. Den hängivne supportern känner ett ännu större ansvar när det är motigt, även om det är snöblandat regn och motståndet heter Trelleborg.

Det går inte att bortse från Curva Nordahls och Peking Fanz betydelse för den positiva supporterkulturen. På 80- och 90-talet “stöttades” IFK av den så kallade Gnällbänken, det vill säga de medelålders herrar som trodde sig stötta vårt lag genom att regelbundet påpeka att det var bättre förr. Då fanns inte sångerna eller inramningen, då klappade Gnällbänksgubbarna händerna för att hålla sig varma. Det fanns genuina supporters då också, men den introverta inramningen gjorde helhetsupplevelsen torftig. På Curva Nordahl står man för att sjunga och stötta laget, inte för att biljetterna är billigare. Jag citerar en annan IFK-väns syn på Curvan: “Jag lånar ut min röst i nittio minuter plus tillägg. Om jag inte vill göra det så finns det andra platser på arenan”.

Det finns dock avarter i supporterkulturen som vi måste hantera. Det finns svansar av oroselement, som gömmer sig bakom klubbmärket, oavsett lagtillhörighet. Svansen har en annan agenda än den hängivne supportern. Svansen triggas av hat, hot, hets och våld. Det är svansen som ser till att vi får orimliga kostnader för polisbevakning, det är svansen och inte polisen som hotar den genuina ståplatskulturen. Det är svansen som hotar tillväxten, eftersom de skapar en olustkänsla som gör att många föräldrar inte längre vill ta med sig sina barn på vissa matcher.

Av säkerhetsskäl.

Det är bedrövligt och det är källan till den rädslan som vi måste göra upp med.

Var och en får ta ansvar för sin moral, och för mig finns två alternativ. Antingen tar jag avstånd från hatet genom att fördöma och bojkotta hela tillställningen. Eller så står jag kvar, stöttar laget och sjunger med i de sånger och ramsor som jag står för. Än så länge väljer jag det senare alternativet, då jag är övertygad om att en 40-årig kärleksrelation inte kan överges för att en liten svans inte kan uppföra sig. Var och en måste definiera sin egen gräns och för egen del så har den också förskjutits en del sedan den generade fascinationen över ramsan “Janne, du har så ludna ben…” Jag sjunger gärna med i nidvisor om motståndarlagen, så länge det görs med glimten i ögat. När vi tar emot Örebro i nästa match kommer jag åter att låna ut min röst i 90 minuter plus tillägg. Om Kalle Holmberg gör mål mot sin förra klubb, vilket inte är orimligt, kommer jag gladeligen att sjunga med i ramsan “Kalle är för bra för Örebro... Kalle är för bra...Kalle är för bra...Kalle är för bra för Örebro…”

Så är det med det...