Finspång Det var den 21 juni 1965. Kerstin Lundin hade precis avslutat sin första arbetsdag som sekreterare på Stal-Laval i Finspång. Hon ringde hem till mamma i Eskilstuna och grät. ”Här kommer jag inte att stanna länge”, snyftade Kerstin i luren.

Fast det gjorde hon. Stannade kvar alltså. På Stal-Laval/Siemens till 2012. Och i Finspång alltjämt och framåt. Kerstin är faktiskt något av ”Finspångs supersekreterare” och en väldigt omtänksam, ordningsam och kapabel person. Vilket märks direkt.

Vi träffades tidigare den här veckan hemma hos henne i den fina och ljusa lägenheten där hon bor. Kerstin Lundqvist (som hon heter sedan hon gifte sig i början på 1970-talet) berättade för mig om den hemska första arbetsdagen för mer än 54 år sedan.

”Jag fick börja i skrivbyrån som fanns på företaget. Vi var 9–10 flickor som satt på rad och skrev på Facit skrivmaskiner. Vi skrev affärsbrev och offerter vad som nu skulle skrivas. Efter ett par timmar kom chefen på skrivbyrån och hämtade mig; jag skulle ta en diktamen. Jag minns hur nervös jag var. Det är en konst att kunna stenografera men det är också en konst att kunna diktera. Det kunde inte den här personen. Det var fram och tillbaka hela tiden – stryk det, ändra det, gör så här i stället, byt ut det stycket, och så vidare – och när jag kom tillbaka till min plats i skrivbyrån kunde jag inte tyda mina tecken efter alla ändringar. Det var då jag ringde hem till mamma och grät”, sa Kerstin och log varmt åt minnet som är så levande hos henne.

”Hemma”, det var från början Torshälla utanför Eskilstuna. Där hade hennes pappa affären ”Alvar Lundins speceri”.

”Allt var manuellt och mycket var i lösvikt på den tiden. Jag var ofta i affären och jag imponerades av hur snabbt och snyggt och hållfast min pappa vek ihop påsarna för strösocker”, berättade Kerstin.

Det fanns en speceriaffär i ”varje kvarter” i Torshälla och lönsamheten var säkert inte så bra. När Kerstin var 13 år flyttade familjen in närmare Eskilstuna där fadern etablerade den större butiken ”Lundins livs.”

”Det var en bred trappa upp till tre olika ingångar i affären. En för mjölk, en för chark och en för speceri. Så det var en rejäl utökning jämfört med affären i Torshälla”, berättade Kerstin för mig där vi satt i hennes vardagsrum och drack kaffe.

Hon gick fyra år i folkskolan i Torshälla och flyttade sedan till den sjuåriga flickskolan i Eskilstuna. Därefter studerade Kerstin tre år på handelsgymnasiet där hon bland annat lärde sig att stenografera och läste inte mindre än fyra språk.

”Vi hade samma lärare i engelska, tyska, franska och spanska. Han var väldigt duktig. Överlag hade jag väldigt bra lärare”, sa Kerstin.

Att jobba och hjälpa till i pappas affär gav inte något vidare värst ekonomiskt utfall för Kerstin. När hon blev lite äldre arbetade hon istället flera somrar på ordercentralen på Skogaholms brödfabrik.

”Det var ett roligt arbete. Jag ringde runt till affärerna och tog in beställningar för morgondagen. Si och så många sötlimpor och skorppåsar och allt vad det nu var. När jag skrev ordersedeln lade jag den ovanpå fakturan med ett karbonpapper emellan så att uppgifterna bara behövde skrivas en gång. Mot slutet av dagen kom en man in och summerade alla ordrar och översatte beställningarna till antal degtråg som skulle sättas på fabriken under natten”, berättade Kerstin.

Erfarenheterna från Skogaholmslimpan, Lundins livs och handelsgymnasiet bidrog säkerligen till hennes redan i ungdomsåren tydliga intresse för administration och service. Dessa intressen passade dessutom mycket väl ihop med hennes personlighet som präglas av omtänksamhet och av lust att hjälpa andra.

Professionella och ideella uppdrag som sekreterare går som en röd tråd genom Kerstin Lundqvists liv. Med undantag för nio år från 1975 och framåt då hon var hemmafru med sin dotter så arbetade hon som sekreterare på olika positioner på Stal-Laval/Siemens mellan 1965 och 2012. Hon var sekreterare i Röda Korset mellan 1967 och 1999; och även ordförande under några år därefter. Hon var expeditionslotta i Hemvärnet under många år. Sedan 15 år tillbaka är hon sekreterare i bostadsrättsföreningen med 75 hushåll. Hon är sekreterare i Finspångs Konstförening och i SPF-Seniorerna.

”Jag har haft ett fantastiskt yrkesliv och jag har ett mycket intressant föreningsliv som ger mening åt mitt liv och som ger mig sammanhang och gemenskaper i tillvaron”, berättade Kerstin som är änka sedan ungefär tio år och vars dotter bor i Stockholm.

Den roligaste perioden i yrkeslivet hade hon som sekreterare på försäljningsavdelningen för gasturbiner och kombianläggningar.

”Under alla år arbetade jag med mycket trevliga och duktiga chefer, varav med en under hela 19 år. Vi lärde känna varandra bra och dessutom lär man känna företaget mycket väl just på försäljningsavdelningen. Kommer det inte in några ordrar så mår företaget inte så bra”, sa Kerstin.

Själv verkar hon må bra. Knoppen får sitt genom styrelsearbete och protokoll och mänskliga möten. Kroppen får sitt genom vattengympa och med gymnastik hos Korpen i Finspång. Själen får sitt bland annat genom Konstföreningen och abonnemanget – sedan 50 år tillbaka - på Östgötateatern.

”Det viktigaste av allt är nog att försöka trivas med sig själv”, funderade Kerstin klokt och livserfaret när vi skildes åt.