Finspång För ganska så precis ett år sedan - 23 oktober 2017 - gjordes det en koloskopi på Per-Erik Störe. Koloskopi innebär enkelt uttryckt att en slang förs upp genom tarmen för att kolla om det tar stopp någonstans; vilket i så fall indikerar problem som möjligen kan vara cancer. För Per-Erik Störe tog det stopp. När ha efter ett par veckor fick en kallelse till återbesök på sjukhuset så fick han budet att det var bra om hustrun Marie följde med.

– Då förstod jag ju vad som var på gång. Det kan låta lite konstigt kanske men redan i bilen på väg upp till det där samtalet så bestämde jag mig för att vad de än sa till mig så skulle jag klara av det, sa Per-Erik till mig när vi talade med varann för någon vecka sedan inför morgondagens cancergala i Risinge kyrka. Jag har lärt känna Per-Erik Störe lite mera under hans "cancerår". Några dagar före jul 2017 stod han och jag på Viberga och samlade in pengar till Frälsningsarméns verksamhet i Finspång. Störe gjorde bekant för mig och för alla som frågade att han hade cancer i tjocktarmen med spridning till levern och att han inte avsåg att ge sig frivilligt. Tvärtom tänkte han göra det bästa av situationen och bjuda cancern det bästa motstånd han kunde mobilisera. Vilket inte är så lite. Per-Erik är nämligen en man med en stark moraluppfattning om det vi kan kalla för det egna ansvaret.

–  Från första stund jag kom in i cancervården så kände jag att jag var i goda händer. Jag bestämde mig för att lita på läkarna och sköterskorna och att på allvar tro att finns det något som kan göras så är det just dessa medarbetare som kan göra det. Men ansvaret för mig själv kan jag ju inte ackordera ut till någon annan. Det är mitt ansvar att göra vad jag kan och orkar för att sköta min kropp, för att träna, för att tänka positivt, för att se möjligheter och inte bara problem, sa Störe till mig.

Han har genomgått flera olika behandlingar på Universitetssjukhuset i Linköping. Han har strålats, han har opererat bort "15-20 procent av levern" och han har fått cytostatika - cellgift - i omgångar. Nu är han inne i något han kallar för en "återhämtningsfas." Han går på regelbundna kontroller och utvärderingar samtidigt som han kämpar med att försöka få kroppen tillbaka i samma skick som den var före cellgifterna. Varje dags stig är inte strödd med rosor; för att uttrycka det både kort och poetiskt.

– Utan min familj och framförallt min fantastiska hustru Marie hade det inte gått så bra som det har gjort. Medicinen har från och till gjort mig lite "hispig" och jag är öm i kroppen och lederna. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Och tänker jag för mycket på det så brukar jag tänka på en dam i 80-årsåldern som jag träffade då vi kom att sitta bredvid varandra då vi båda tankade cellgift på US, sa Per-Erik.

Damen i fråga hade varit av det pratsamma slaget - vilket långt ifrån alla är i cancerbehandlingsrum - och frågat Störe vad han hade för cancer. Störe - som heller sällan han har långt till orden - berättade om sitt och frågade damen om hennes?

– Hon berättade att hon hållit på med cancerbehandlingar i olika former sedan hon var 42 år; i halva hennes liv hade hon kämpat och stridit och hade ett så gott humör! Hon finns med mig hela tiden: Kan hon så kan jag!

Arbetat med cancergalan i Risinge kyrka betyder mycket för Störe.

– Det är helt otroligt hur många människor som vill hjälpa till med gåvor och bidrag efter förmåga. Jag är så otroligt tacksam för att vi tillsammans kan bidra med mer pengar till forskningen. Efter det jag varit med om är jag också väldigt stolt över att som jag som privatperson och företagare har fått vara med och betala för sjukvården med mina skattepengar. Självklart har också sjukvården sina problem. Men det jag talar om här är alla dessa enormt kompetenta människor och alla avancerade behandlingar som finns i vården för den enskilde som drabbas av svåra sjukdomar, sa Per-Erik Störe.