Politiker och politiska partier är inte vilka föreningar och vilka debattörer som helst. Även om saken inte ska överdrivas - förslagenheten och tänkandet i flera led framåt i politiken är inte alls så frekvent som man kan få för sig ibland - så är det ändå så att sättet som politiker/partier uppträder på säger något om hur de ser på sig själva i termer av makt och inflytande. De som har makt och de som tror sig om att inom en inte alltför lång tid ha makt; de uppträder gärna så att makten/maktambitionerna inte ska ta någon skada. 

Agendas partiledardebatt i SVT på söndagskvällen blev en intressant illustration av det inrikespolitiska maktläget. I stort sett alla partier har makt/ställer in sig på att få makt och uttrycker sig  därför rimligt sansat och balanserat. Den tidigare "debattvärstingen" Jimmie Åkesson uppträder alltmer som en spelare som vill in i laget. Kamerateamet på SVT lyckades vid ett par, tre tillfällen fånga in Åkesson när han påtagligt tydligt nickade bifall till inlägg från Ulf Kristersson (M).  Jonas Sjöstedt (V) har tagit Åkessons utanförskapsplats. Efter några år av lite S-nära värme så mullrar de revolutionära massorna i partiet igen: Ut från etablissemanget! Ut på gatan!

Nyamko Sabunis debattdebut som partiledare för Liberalerna blev mer vag. Sabuni vet nog vare sig ut eller in. Och då blir det som det blir. 

Socialdemokraterna har det plågsamt. Socialdemokrater är vana vid att ha det plågsamt i debatter. I den socialdemokratiska traditionen av makt och ansvar ingår nämligen att stå upp för helheter och sammanhang som inte alltid gör sig bra i fräna debatter. Det ska medges att dagens statsminister Stefan Löfven kanske har det extra plågsamt med tanke på hur hans regeringsunderlag ser ut. Det är inte lätt för ett egentligen tämligen konservativt och reformistiskt lunkande parti som Socialdemokraterna att plädera för väldigt liberala uppfattningar á la Miljöpartiet och Centerpartiet.

S har inga problem att gå till höger eller vänster; det har man visat under sina hundra år vid makten. Men när partiet lämnar den kollektiva och konservativa basen för liberala experiment med till exempel migration, arbetsförmedling och klimat så blir det svårt. Det finns kort sagt knappast några liberala stråk i den socialdemokratiska kroppen.  Det är därför partiet har varit så starkt. Övertygade och principfasta liberaler må vara jordens salt. Dugliga regeringspolitiker blir de så gott som aldrig. 

Detta vet Löfven. Det är därför det är extra plågsamt den här gången.