Exempelvis hölls sjukvård som den allra viktigaste frågan inför valet av både SCB (december 2021) som Novus (juli 2022). Det stora medborgerliga intresset för sjukvård är inte förvånande. Att få bot eller lindring för små och stora medicinska problem är en viktig service för de allra flesta människor. Medborgarnas politiska intresse för sjukvården inför valet kan förstås ha många bottnar. Intresset kan vara ett uttryck för kritik mot till exempel vårdens långa väntetider; ingen enda av Sveriges regioner klarar reglerna för den nationella vårdgarantin där det slås fast hur länge man som längst ska behöva vänta på olika insatser i vården. Man kan ju också tänka sig att sjukvården rankas så högt därför att så många är nöjda med den vård och behandling man fått när man väl kommit in i värmen så att säga.
Hur som helst så handlade valets debatter i mycket låg omfattning om sjukvård. Vilket säkerligen har en rad olika förklaringar. En grundläggande förklaring är väl att riksdagspartierna inte bär på så många för väljarna relevanta sjukvårdskonflikter. Från S och vänsterut gavs en bild av att sjukvårdens problem till stor del berodde på privata sjukvårdsföretag. På den andra kanten lyfte framförallt KD men även SD och någon del L upp kritik mot sjukvårdens förvaltningsformer. Kristdemokraterna pläderade starkt för ett förstatligande av vården och en avveckling av de politiskt styrda och valda regionerna. SD delar i stort KD: s uppfattningar medan L uppger sig vara "tveksamma" och övriga partier säger nej.
Hur det ena eller anda ägarskapet eller förvaltningsformen skulle förbättra sjukvårdens brist på kompetenta medarbetare, brist på vårdplatser, brist på god arbetsmiljö och brist på tillgänglighet; det står dock skrivet i stjärnorna. Sjukvårdens kärnproblem åtgärdas heller inte av politiskt munhuggeri utan av professionella och kompetenta arbetsgivare. Och på den punkten är det nog ingen tvekan om att de politiska sjukvårdsregionerna inte håller måttet. Kritiken från samtliga fackföreningar är stenhård. "Situationen i vården har blivit ohållbar. Hundratusentals svenskar väntar på operation och vårdbesök. Många av hälso- och sjukvårdens medarbetare är på gränsen till utmattning" skriver facken i ett gemensamt upprop. Vågar den nye statsministern Ulf Kristersson utse en sjukvårdsminister? Det känns som det vore dags. Staten måste inte ta över. Men staten behöver ta ett ledaransvar.