När en regering föreslår skattehöjningar brukar de, om de är kloka, göra det med ytterst små belopp, så att folk inte blir alltför arga.
Dessutom brukar de framställa det lilla skattebeloppet som ytterst futtigt eftersom det motsvarar en kvarts pizza, en halv flaska vin, eller varför inte två påsar ostkrokar.
Vad är det att bråka om?
Ostbågexemplet är mycket intressant att utveckla.
Det handlar om – säg – 40 spänn. Inget att lyfta ett finger för direkt.
Men för staten – för politikerna – blir summan av alla ostbågspåsar en miljard kronor totalt. Vilket de sedan kan dela ut till väljarna lagom till valet. Det är värt att kämpa för. I synnerhet som pengarna går till vällovliga insatser för barn, fattiga och sjuka.
Detta är också förklaringen till varför vi betalar nästan allt vi tjänar i skatt. Varje skattehöjning som genomförs är ytterst marginell. Inget att bråka om. Men summan av alla skattehöjningar är magnifik.
En person med inkomst på 30 tusen i månaden betalar ungefär 20 tusen i skatt. Det blir totalt 1000 påsar ostbågar per månad. På ett år motsvarar det 12 tusen påsar. Tillräckligt för att fylla en hel barack i ett fångläger i Gulag.
Problemet är således inte att vi beskattas med två påsar extra. Utan att den totala summan blir betydligt större. Tillräckligt stor för att motståndarna till skattehöjningar får majoritet när folket röstar. Och de som vill rycka åt sig två futtiga påsar kravlar omkring långt under 10 procent av väljarna.
Kanske borde därför alla skattehöjare tänka lite nytt?
Det finns grovt räknat två sätt att ordna inkomster, vare sig det är för enskilda personer, företag, föreningar eller välfärdsstaten i sin helhet.
Det ena är att hitta metoder för att kapa åt sig av de redan existerande värdeskapande processerna, att säkra en liten andel av andras arbete. Genom skatt, ränta eller andra metoder.
Den andra vägen är att skapa nya samhällets välfärd. Att se till att det skapas nya produkter och tjänster. Exempelvis som att uppfinna fantastiska produkter som ostbågar, vilket gjordes i det superkapitalistiska imperialistiska och profithungriga USA. Dessutom i New York, känt för sin dekadenta kapitalistiska livsstil.
Den senare metoden har visat sig vara mer samhällsutvecklande i längden.
