En majoritet av riksdagens 349 ledamöter slöt alltså upp bakom Kristersson. Vilket betyder att den svenska inrikespolitiken har återvänt till det läge som gällde efter valet 2006 då Fredrik Reinfeldt fick 175 ja-röster då riksdagen röstade om honom som statsminister. Tiden däremellan har varit parlamentariskt stökigare.
Efter valet 2010 röstades det inte om statsministeruppdraget eftersom Reinfeldt "satt kvar" trots en tappad majoritet. Med de lagar som gällde vid det tillfället var det nämligen inte obligatoriskt med statsministeromröstningar om samma person satt kvar. När Stefan Löfven valdes 2014 hade han bara 132 ledamöters direkta stöd i ryggen. När Löfven omvaldes 2019 hade antalet ja-röster sjunkit till 115 och när Löfven återkom som statsminister i juli 2021 (efter en förlorad misstroendeomröstning) tryckte 116 riksdagsledamöter på den gröna ja-knappen. När riksdagen röstade om Magdalena Andersson som statsminister den 24 november 2021 kunde hon tillträda med stöd av 117 ja-röster. Fem dagar senare fick riksdagen rösta om Andersson igen då regeringspartnern Miljöpartiet valde att hoppa av regeringen. Vid den omröstningen fick Magdalena Andersson direkt bifall av endast 101 riksdagsledamöter. Och nu har vi således åter en statsminister som inte bara lyckats undvika att få en majoritet emot sig utan som även samlat ihop en majoritet bakom sig.
Att styra med majoritet ger en viss trygghet; även om det alls inte är någon garanti för vare sig politisk eller folklig framgång. Starten för Kristersson har heller inte varit problemfri. Alltför vidlyftiga löften om bränslepriser och elstöd kraschade mot de griniga verkligheterna. Men budgeten gick igenom utan minsta problem och det brokiga regeringsunderlaget sköter sig. Många enskilda statsråd har hög kompetens i sina sakfrågor. Och Sverigedemokraterna - det största partiet i regeringsunderlaget -är sannolikt det viktigaste genom att det rider spärr mot alltför borgerlig politik; som folk i allmänhet inte vill ha. SD påminner så att säga betydligt mer om traditionella S än om nuvarande C.
Tre månader är ju ingenting; det vet vi. Och detta är alls ingen allmän recension av Kristerssons regering. Utan mer en reflektion om betydelsen av att ha majoritet. Vilket jag tror eftersträvas även av nästa regeringsbildare. Att bygga en positiv majoritet av gröna knapptryckningar kräver nämligen ett stort fokus på innehåll i politiken. Vilket är bra för tilliten och trovärdigheten.