Men det är många politiker i många länder som glömde kärnan i sina uppgifter - den egna nationens medborgares väl och ve - när invandringsfrågan tappade markkontakten och förvandlades till ett frasideologiskt och mediedrivet spektakel. Nu är vi förhoppningsvis så sakta på väg tillbaka till sans och balans.
Den tidigare S-politikern och nuvarande EU-kommissionären Ylva Johansson och Sveriges migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) kunde på torsdagskvällen denna vecka berätta att medlemsländerna i EU hade enats om en pragmatisk uppgörelse för hur de sociala och politiska kostnaderna för migrationen in i EU ska hanteras framöver.
Att Ylva Johansson är en formidabel arbetshäst som resultatinriktad politiker; det är känt sedan tidigare. Att Maria Malmer Stenergard har liknande talanger har nu gjorts uppenbart. Att det svenska ordförandeskapet i EU så här på slutet lyckades få till en överenskommelse i den supersensibla migrationspolitiken är till stora delar dessa båda politikers förtjänst.
Den modell man nu är överens om bygger på den rådande ordningen. Vilket är klokt. Grunden är således att varje land dels erkänner ett gemensamt ansvar och dels behåller den suveräna rätten att fatta egna beslut för dt egna landet.
Det land dit invandraren först kommer har ansvaret. Vid vissa nivåer ska dock utsatta länder kunna räkna med bistånd från andra medlemsländer. Antingen genom att andra länder tar över ansvaret för delar av invandrarna eller genom att man betalar en fastställd summa för varje invandrare man inte tar emot.
Fundamentet för att det ska fungera är att antalet invandrare hålls så lågt som möjligt. De allra flesta som söker sig till EU från Afrika, Mellanöstern och Asien har inga asylskäl och bör därför snabbt kunna återvända. Genom ett alltmer intensivt samarbete med länder varifrån många migranter ger sig av mot Europa hoppas EU kunna förhindra att resorna alls blir av.
Den främsta drivkraften för det nu återigen stegrade invandringstrycket mot EU är det bedrövliga läget som råder i många länder och regioner. För 150 år sedan drog en miljon svenskar till Amerika för att komma undan det fattiga och efterblivna Sverige. Det svenska svaret på folkets flykt blev demokrati och ett bättre samhällsbygge. Liknande långsiktiga processer behövs i Afrika och Mellanöstern. En bestämd och stram invandringspolitik i Europa kan bidra till en sådan utveckling.