Hon och andra modiga kvinnor talar klarspråk om extremism och om det hedersvåld som drabbar många kvinnor och barn i Sverige. Ann-Sofie Hermansson har inte vikit ner sig för extremister som släpat henne inför tinget för förtal eller för det slags fega relativism som jämställer mäns våld mot kvinnor med hedersförtryckets kvinnovåld. Tingsrätten och hovrätten friade henne helt (2021) från anklagelserna om förtal.
Och när det gäller kvinnovåldet citerar jag ett centralt stycke ur en krönika i Göteborgsposten där Ann-Sofie Hermansson medverkar som fristående kolumnist: "Den som påstår att mäns våld mot kvinnor ser likadant ut överallt har fel. Om en kvinna anses göra ett oförlåtligt misstag kan familjen gemensamt planera och besluta vem som ska döda henne och gärningsmannen hyllas sedan som en hjälte. Det är (--) det kollektiva förtrycket som särskiljer (--) hedersvåld. När en man utanför hederskulturen slår eller dödar en närstående kvinna är våldshandlingen däremot individuell och hans handling förkastas av både samhälle och familj." (GP 12/5 2021)
Det är kvinnovåldet som applåderas som är det nya i det moderna Sverige. Det är kvinnovåldets kollektiva fundament som behöver angripas mer bestämt och strukturellt. Här behövs mer av en klassisk socialdemokratisk fyrkantighet från de epoker då samhällsstrukturer som gödde fattigdom, ohälsa, trångboddhet, okunskap och våld mot kvinnor och barn steg för steg reformerades och överflyglades av mer jämlika och framstegsvänliga institutioner.
Jag har följt Ann-Sofie Hermansson sedan hennes ungdomstid som "arg" arbetare på Volvos bilfabrik i Torslanda i Göteborg. IF Metall och Socialdemokraterna såg hennes talanger och gav henne uppmärksamhet och uppdrag inom det fackliga och politiska. Hon har arbetat på LO och varit politisk sekreterare åt de två särpräglade S-profilerna Mona Sahlin i Stockholm och kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Göran Johansson; salig i åminnelse. Under ett par år fram till S valförlust 2018 var hon kommunstyrelsens ordförande i Göteborg.
Klarspråket mot extremism och hedersvåld har alltmer kommit att prägla Ann-Sofie Hermanssons politiska gärning. Rationellt sett borde socialdemokratin värna och vårda henne som en stor tillgång i kampen mot all den nöd och det elände som hedersvåldet mot kvinnor och barn alstrar i Sverige just här och nu. Jag kanske har fel på synen? Men jag ser det inte hända. Vilket är mycket märkligt.