En dålig recension är bättre än total tystnad. Speciellt när konsten är av kvalitet. Så sa Karl Oskar Nyman till mig i ett utbrott av sund desperation. Och i Karl Oskars fall är det inte fråga om någon tvivel vad rör den saken; han är minst lika bra som vår tids indiegudar Alex G och Will Toledo, och snart lika bra som ovan nämnda Adrianne. Kanske börjar Karl Oskar att tvivla – tänk om musiken inte får uppmärksamhet då den inte förtjänar det – men innerst inne vet han att “one of these days kommer min stora dag, men inte idag så jag väntar kvar”. Vad framgången skulle göra för Karl Oskar är svårt att säga; framgångsrika personer är som bekant inte lyckligare än du och jag, och att fråga sig om personen Karl Oskar “förtjänar” att lyckas tycker jag är irrelevant. Men att konst, konsten i sig, försummas är i alla världar slöseri; vad vore Keats poesi om ingen läst och diskuterat den? Keats är sedan länge död och hade ingen aning om att hans verk skulle komma att ses som en av romantikens höjdpunkter.
Samtidigt vet jag att Karl Oskar, likt Keats, genuint har fått lida kval för sin konsts tillblivelse, och således undrar jag om det inte till syvende och sist bör finnas någon sorts upprättelse efter alla kval – oaktat vad den leder till. I vilket fall blir det med Karl Oskars ofärd som Homeros diktar: Gudar är upphov till allt och spinner människors ofärd för att ge höga ämnen till sång åt kommande släkten Vilket säkerligen framgår av det här porträttet har jag en personlig relation till subjektets musik. Birthplace musik är mina tonår; den är ungdomskärlek, de första besvikelsernas tid och en flykt tillika försoning med min hemstad: “All I see here are hollow eyes, all the people here are hollow now”. Det verkar kanske därför underligt att personen Karl Oskar stundom har fått mer utrymme här än musikern.
Men det är så enkelt att jag hellre låter musiken tala sitt eget språk. Det jag kan säga om musikern Karl Oskar är att han dels har en verklig talang; hur många finns det som till och med kan skrika vackert? (“I lied to all my friends I’m over you”, Late Evenings, Demo 2014). Och dels att hans musik behandlar konsten med ett sympatiskt saktmod och en sådan samvetsgrannhet jag efterfrågade ovan. När jag 2016 visade Birthplace för en kompis i Göteborg som är musikproducent sa han “gud vad synd att de inte är från Göteborg, då hade de fått en ordentlig buzz vid det här laget.”
Här följer så avslutningsvis mina rekommendationer för att få ett slut på detta försummande av fin musik. Börja för all del med Birthplace debutskiva. När jag lyssnar om på den och slås av att den blev till då Karl Oskar var mellan 15 och 18 år förs tankarna till Stig Dagermans debut som 22-åring. Visst, den har sina skönhetsfläckar, kanske som ett resultat av duons unga ålder, men den är inget annat än ett mästerverk – i min spellista med världens bästa poplåtar står Spontaneous Prose jämte giganter som Nina Simones version av Sinnerman och Lou Reed’s Coney Island Baby.
Jag skulle sedan fortsätta med allting som Karl Oskar har släppt under sitt eget namn, från albumen wish you were here och framåt. Slutligen, missa inte Dog Days EPs Sunday Glory och Nothing’s been the same (som fortfarande finns på bandcamp trots splittringen) samt Psykmissionens musik som även den gömmer sig kvar. 2025 firar den i den här texten flitigt nämnda debutskivan 10 år; finns det någon rättvisa i världen firas det med jubileum på Louis de Geers konserthus.
