Rektorn Marie ger en hundralapp till en desperat tiggande kvinna som svarar med att kräva mer. När tiggarkvinnan tycker att de ska gå till bankomaten och ta ut en femhundring slår Marie till slut till henne, något som hon efter den inledande bedrövelsen senare förnekar.

Hon tycker inte att det var hon egentligen, eftersom hon aldrig menade att göra detta, säger regissören Annika Hallin.

Scenen inleder Mia Törnqvists nyskrivna drama som nu får urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. "Tiggarna" handlar om några människor som var och en har sitt helt begripliga sätt att se på de utländska tiggare som de konfronteras med ute på gatan. Maries syster Johanna är känslomässig och till synes generös, hon ger bort sin man Classes skor till en manlig tiggare som är snygg.

Artikelbild

| Eva Rexed och Ann-Sofie Rase repeterar "Tiggarna" i Björns trädgård i centrala Stockholm där historien utspelas.

Hon är förälskad i Florin och önskar sig bort ur sin egen situation, säger Annika Hallin.

"De bara sitter"

Classe i sin tur är irriterad över att tiggarna inte gör något, att de bara sitter. Han har själv tagit sig upp ur missbruk och kämpar nu hårt för att hålla sig kvar i den avlönade delen av samhället som vikarierande slöjdlärare. Om han är solidarisk är det i så fall med de missbrukare som är där han själv en gång var.

Han har så fullt upp med sig själv att han inte kan hålla på med den här självbekräftande välgörenheten, säger Annika Hallin.
Artikelbild

| "Den här pjäsen presenterar inga lösningar, men den är ett forum för att lyfta det som vi alla känner. Det handlar om oss" säger regissören Annika Hallin.

Mia Törnqvist fyller i:

Classe säger ungefär, samhället tar inte hand om sina egna utslagna, varför ska vi ta hand om Rumäniens skit? Han har mer närkontakt med det lägsta skiktet i vårt samhälle än vad de andra har.
Artikelbild

| Ann-Sofie Rase och Samuel Fröler gör två av rollerna i Mia Törnqvists nyskrivna pjäs "Tiggarna".

Krigets Syrien

Mehmet däremot sitter och surfar och läser om vad som händer i krigets Syrien. Han är socialist och ger inte till välgörenhet; han hävdar att det är fel på de politiska systemen.

"Tiggarna" får urpremiär när romer och migranter blivit ett permanent inslag på våra trottoarer utan att vi för den skull har kommit fram till hur vi ska bemöta dem, konstaterar dramatikern Mia Törnqvist:

Min grundfråga är: "Kan man leva med en grupp människor som inte deltar i samhällskontraktet?" Står man ut med det? Vi är så lösningsinriktade. Vi tänker att "om jag ger pengar nu så är det klart sedan. Om jag ger pengar till en biljett hem så får du stanna där sedan, inte vara tillbaka efter tre veckor."
Vi tror att samhället ska ta hand om det här, men när det inte gör det, vad händer då? Är det jag som hela mitt liv ska försörja den här personen?

"Jättekatastrof med mig själv"

Tiggarna visar oss att vi inte är de solidariska världsmedborgare som vi trodde oss vara, konstaterar Annika Hallin, som "har jättekatastrof med mig själv tio gånger om dagen", inte minst under repetitionerna av den här pjäsen.

Ska jag nu behöva acceptera att jag inte är den här goda människan från Sezuan, utan att jag är en elak och snål människa som inte tänker göra avkall på mina semestrar, mitt boende och min mozzarellaost?

Ståuppkomikern Kristoffer Appelquists uppmaning i Sveriges Radios "Söndagsintervjun" häromsistens, om ansvaret att "samhällsarbeta" i sitt närområde, fick henne att lystra lite extra. Så fort premiären är avklarad tänker hon leta efter sin uppgift.

Det finns hur många hål som helst att fylla och det är upp till mig att titta på det.

Tiggarna har urpremiär den 22 mars på Teater Giljotin i Stockholm, där Kulturhuset Stadsteatern hyrt in sig.