Film
Om det oändliga
Cnema
Regi: Roy Andersson
I rollerna: Ania Nova, Martin Serner, Anders Hellström, Tatiana Delaunay m fl.
Betyg: 4
Liksom ett måleriverk inte har en början eller ett slut gör Roy Andersson inte filmer som håller sig till dramaturgi. De är istället tematiska betraktelser menade att bli just betraktade med öppenhet i sinnet. Du gör innehållet. Något som definitivt är sant för kultur i allmänhet men Andersson lämnar över till tittaren lite mer konkret. Ibland har det varit tålamodsprövande för mer ovana tittare. Konst är inte kundproduktion så regissören har inte försökt vara mer tillgänglig bara för att hans verk tilltalar vissa mer än andra.
"Om det oändliga" skiljer sig lite från hans tidigare filmer. Aldrig har jag sett en Andersson som så ömt ser på de människor han porträtterar. Där han alltid fått fram tragedi och patetiska tender erbjuder han den här gången en större bredd. De pudervita människorna består, de kan vara tafatta och de beter sig väldigt märkligt åt stundtals. Men denna gång finns kärlek och respekt strött över dem. En del sekvenser är fantastiskt fängslande. En historia handlar om prästen som våndas över att ha slutat tro, läkaren som inte tar hans existentiella kris på allvar, en annan om ett våldsamt möte där båda parter bekänner kärlek till varandra, det flygande paret som ser över ruiner av en stad under sig, en förtvivlad mans utrop om att inte veta vad han vill. Bland de mest enorma scenerna är en i baren där alla tittar ut över snöns fall på stadens gator. "Det är väl fantastiskt ändå" frågar en alldaglig man retoriskt. "Vad?" undrar någon. "Allt! Allt är fantastiskt" svarar mannen. "Ja, jo" replikerar de andra gästerna med. Allt inkapslat av Jessica Louthanders betryggande och sköna berättarröst som är droppen som får poesibägaren att rinna över. Allt är så vackert och tragiskt men samtidigt hoppfullt. Allt är reflektion. Här är vi, i skiten och i glansen. Livet.
Vad är det oändliga? Människan och livet. I en scen berättar en ung man för sin vän att energi aldrig förstörs utan omvandlas. Därför kan människor finnas i varandras sfär fler hundra år framåt. En optimistisk och filosofisk tanke väl passande en man som börjar bli till åren och kanske inte kommer att göra en långfilm igen.