Film
Jag kommer hem igen till jul
Cnema/Filmstaden
Regi: Ella Lemhagen
I rollerna: Peter Jöback, Johannes Kuhnke, Suzanne Reuter, Jennie Silfverhjelm, Loa Falkman, Annelie Martini m fl.
Betyg: 3
Filmens affisch och titel indikerar en gullig, lättsam och myspysig film. Även regissör Ella Lemhagen brukar vara viss garant för en behaglig berättelse. Då kan du tänka om eftersom "Jag kommer hem igen till jul" är ett drama som innehåller en del mörka inslag. Där slutar också all oförutsägbarhet. Steg för steg kan du följa med i vad som är på väg att hända. Här får manusskribenten ta på sig detta eftersom allt förberättas i dialog. Både i ord och i scenval blir filmen lite övertydlig.
Simon är svensk storstjärna som återvänder hem till jul för att fira med familjen. Han lämnade byn som ung och har sällan tittat bakåt. Under uppväxten fick Simon all uppmärksamhet medan storebror Anders också var intresserad av musik men fick nöja sig med överbliven glans från lillebror. Som vuxen lever Anders ett stilla liv med två barn och fru. Musikdrömmarna yttrar sig i arbete med traktens kör. När Simon återvänder börjar gamla oförätter dyka upp till ytan samtidigt som familjen har ännu fler problem än någonsin. Det klassiska Lemhagen-välbehaget finns lite här och var. Allvaret har företräde och någonstans önskar jag att den hade fått ta ännu mer utrymme. Att de ämnen filmen behandlar inte gjordes på ett sätt som ändå leder mot ett nästan tillrättalagt avslut. Filmer måste inte per automatik leda till tragedi för att ha djupare värde men i "Jag kommer hem igen till jul" löser karaktärerna problemen väldigt enkelt och snabbt.
Peter Jöback som gör sin första stora filmroll är för mycket av en musikalskådespelare vilket märks. Jag får en överspelskänsla som riktigt duktiga filmskådespelare inte har eftersom deras konstform inte kräver de stora gesterna. Johannes Kuhnke, bror Anders, är den som verkligen briljerar med sitt underspel. Det är i viss anspråkslöshet och viss tillgjordhet som han skapar Anders, en reko man med livspussel. Någon som drömde större än livet gav honom. Jennie Silfverhjelm som spelar hans fru är också återigen ett fynd. Musiken är värmande men jag undrar om inte Lemhagen försökt klämma in för mycket, både sig själv och lite Thomas Vinterberg.