När specialeffektshystering går för långt

Allt som är möjligt är inte lämpligt, skriver Setareh Yousefi i dagens filmkrönika.

"Det finns två regissörer som vill rollsätta James Dean 64 år efter hans tragiska bortgång".

"Det finns två regissörer som vill rollsätta James Dean 64 år efter hans tragiska bortgång".

Foto: TT

Krönika2019-11-14 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tro det eller ej men det finns två regissörer som vill rollsätta James Dean 64 år efter hans tragiska bortgång. Allt som går bör inte göras.

Inte sällan när jag går på bio tänker jag på filmmakare från förr och hur de skulle ha reagerat i dagens landskap. Hur de förmodligen skulle blivit totalt chockade av allt som är möjligt att få till med specialeffekter. Förr fick tittaren acceptera saker för vad de presenterades som medan idag kan ansträngning behövas för att acceptera att trots saker ser ut är vad vi ser inte verkligt. En uppenbar negativ effekt av denna utveckling är att filmmakare överdriver och slänger in så många effekter som möjligt vilket leder till övermättnad. Men förra veckan kom exempel på riktigt bristfällig användning av specialeffekter.

En framtida film med titeln "Finding Jack" ska göras av regissörerna Anton Ernst och Tati Golykh. En av de mer framträdande rollerna ska spelas av James Dean. "Dean?" tänker du, "är inte han bortgången?". Jo, 1955 gick avled den ikoniska skådespelaren i en bilolycka. Redan 1994 gick det att förändra så trovärdigt i rörlig bild att blotta ögat inte kunde fånga alla specialeffekter. I årets "Gemini Man" av Ang Lee kunde vi se en yngre CGI-kopia av Will Smith som såg autentisk ut förutom när han rörde munnen för att tala. Så förr eller senare skulle det hända att någon filmmakare fick för sig att använda tekniken för att återuppliva en gammal stjärna. Anton Ernst säger att de testat andra skådespelare i rollen som Rogan för "Finding Jack" men att ingen är lika rätt för rollen som Dean. Alltså är planen att använda en specialeffektsversion av skådespelaren. James Deans kusiner som är de enda kvar av hans släkt ska ha godkänt förfrågan. Att Dean inte är här för att själv kunna acceptera om han får användas på detta sätt verkar inte störa filmskaparna "efter månader av research bestämde vi oss för Dean". Jaha Anton och Tati, James Dean finns inte som alternativ. Att ingen annan levande skådespelare ska ha kunnat porträttera rollfiguren håller inte som argument. Dean må ha varit unik men världen har också många andra skickliga skådespelare.

Ett argument för ett sådant beslut är att Deans släkt faktiskt godkänt användningen. James Dean själv däremot gick bort så länge sedan att möjligheten inte fanns och släktingarna som är vid liv idag vet inte  tillräckligt om honom då han avled i mycket unga år. Skådespelaren lade stor vikt vid äkthet, att fotografier av honom ska användas med annan röst för att skapa en falsk skådespelare går stick i stäv mot hur han var. Skådespeleri är dessutom en konstform, skådespelare är inte enbart dockor. Så medan kontexten "saga" skulle kunna göra skäl för sådana friheter är frågan vad den gör med konstformen skådespeleri. Regissören Ernst säger att man bör respektera skådespelarens önskemål. 

James Dean fick aldrig någon chans att tycka till eftersom den framtiden var för långt bort från honom och hans död kom plötsligt. Hur är hans önskemål respekterade? Allt som är möjligt är inte lämpligt.

Veckans

Förvånande: Ron Howard gör dokumentär om operalegenden Pavarotti och resultatet är tråkigt. Hyllningskören släter över de mer mänskliga sidorna av honom.

De låga förväntningarnas arena: När det förra veckan uppdagades att Keanu Reeves har ett förhållande med en kvinna över 40 var världen i chock.