I torsdags kväll blev publiken i De Geerhallen överkörd av en musikalisk ångvält i form av Mahlers 9:e Symfoni och jag vill påstå att varje ögonblick av den manglingen var njutbart! Den 90 minuter långa symfonin med sina 4 satser innefattar allting mellan himmel och jord, minsta musikaliska beståndsdel får plats.

Första satsen fick en genomlysande, inkännande inramning med känsliga övergångar och snabba omformationer. Dirigenten Weilerstein med stuns i intention och avstamp visade vägen och fick distinkt och omedelbar respons. Satsen inbäddades i varma klanger med känsliga övergångar och nyansrika skiftningar.

Ett dansant avstamp in i den andra satsen övergick snart i en orkester så lätt på foten att man nästan saknade markkontakt. Dirigenten förde och orkestern följde och någonstans här tappade man styrfart för ett ögonblick och intresset svalnade.

Väl över i den tredje burleska rondosatsen återvände riktningen i ett myller av toner, klanger, taktarter och rytmer. Härligt med ett stadigt bleckblås att balansera emot när det blev en kamp mellan undersköna stråkklanger och betydligt mer brutala trumpettoner. Satsen samlades ihop välformulerat och prydligt.

Den sista satsen, ett framåtblickande adagio med klangskön och melodiös musik, frossade i ytterligheter. Här hörde vi småfiolernas flageoletter mäta sig med kontrabasarnas djuphavsdyk i väldisponerad dramaturgi som övergick i………..ingenting! Symfonins avslutning blev så stilla att allting stannade av, orkestern fastnade i sina poser och publiken satt fastnaglad på sina platser och tiden stod fullkomligt stilla. Länge! Så skall en Mahlersymfoni hanteras!