Vissa enskilda individers livsöden berättar historier om tidernas förändring. En sådan jag tänker på är ”Morfar skrev inga memoarer” av Gustav Fridolin. Hans morfars liv är en ganska spektakulär berättelse om välfärdsstaten Sverige, om folkhemmet, om klasskillnader. En fascinerande totalomvändning som mycket påtagligt påverkade Fridolins familj och släkt. Det stora och det lilla i samspel och harmoni.

Moa Martinson är en annan person vars liv följde samhällsförändringar. Men i landsmoderns fall var hon själv en mycket delaktig spelare i de förändringar som banade väg för henne, som hon i sin tur hade banat väg för. Något som Maj Wechselmanns omfattande dokumentär visar med kristallklar tydlighet. Martinson tänjde ständigt på gränserna för kvinnor. När vi idag blickar tillbaka på henne och hennes samtid förefaller det ibland chockerande vad hon kunde ta sig för i livet.

”Moa Martinson – Landsmodern” börjar med en skildring av en ensamförlossning som hon gick igenom. Sedan ger Ebba Witt-Brattström tittaren kontext. Dokumentären har en hel del spelade scener för att illustrera de olika berättelserna i författarens liv, från barndom tills slutet. Dessa återskapade scener skulle kunna falla platta men fungerar i sitt sammanhang. Statister och skådespelare bidrar med dynamik till de intervjuer som tar upp Moa Martinson ur olika perspektiv. Förutom Witt-Brattström deltar också två av författarens barnbarn.

Berättelsen om Moa Martinson börjar i orättvisa, slum, smuts, fattigdom. Trots de horribla förutsättningar som Martinson hade från födseln lyckades hon ständigt att hålla sig ovan ytan. I skolan var hon en toppstudent, hon verkade inte negativt påverkad av de många skolbyten som präglade uppväxten. Sedan arbetade hon sig upp steg för steg i näringskedjan. Lyckan verkade vända när hon i princip tvingades att gifta sig med en förövare till man. Vilket kanske hade tagit livsgnistan ur de flesta men Moa Martinson tog sig ut och blev så småningom krönikör och författare.

Filmen följer Martinsons liv kronologiskt till stora delar. En fantastiskt inspirerande historia behöver inte nödvändigtvis mycket omvälvningar i dramaturgin. Wechselmann förlitar sig tack och lov på materialet som finns till handa. Och trots all tragik är historien om Moa Martinson väldigt livsbejakande. Om hon konsekvent kunde resa sig förbi sina givna ramar, vilka är vi att inte försöka utnyttja alla de möjligheter vi fått i livet?