Har du som regissör inom loppet av några år vunnit Oscar för bästa utländska film två gånger är förväntningarna alltid höga. Om dessa filmer dessutom är så utmärkta verk som ”Nader och Simin - En separation” och ”The Salesman” ökar förväntningarna än mer. Asghar Farhadi har varit så intensivt framgångsrik att franska ”Det förflutna” är när han dalar. Om vi från dessa få verk ska dra någon slutsats är det att Farhadi når sin absoluta toppnivå när han regisserar iranska filmer. Viktigt att komma ihåg är att även hans filmer på andra språk är av kvalitet som många regissörer drömmer om.

Inte nog med hans egen meritlista, huvudrollerna i regissörens spanska film spelas av två skådespelargiganter tillika äkta makar: Penélope Cruz och Javier Bardem. Att påstå att förhoppningarna är skyhöga är redundant. Berättelsen utspelar sig på spanska landsbygden. Laura återvänder hem från Buenos Aires tillsammans med sina barn för att närvara på sin syster Anas bröllop. En känsla av idyll präglar filmens inledning. Stora familjen, kära återseenden, gemytligt kaos. Sådan atmosfär som många vill vara del av. Men cineasten vet också vilka tecken att se efter när Farhadi står bakom kameran. Trubbel är på väg, inte nödvändigtvis på ett förutsägbart sätt men signaler säger att lugn inte kommer framåt. Farhadi använder sig ibland av subtilt bildspråk för att skapa föraningar hos sin publik. I ”Alla vet” är dessa ytterst raffinerade men där från förtexterna, till skillnad från ”The Salesman” som började explosivt. Farhadi tar sin tid i den här filmen. Den tragedi som äger rum efter en stund omkullkastar känslorna totalt. Sakta men säkert klarnas historien upp. Stora hemligheter och gammalt groll kommer upp till ytan och gör dramatiken mer och mer obehaglig.

Asghar Farhadi får ofta ut något enormt av sina skådespelare. Så även denna gång, inte enbart genom Penélope Cruz förtvivlade blick utan även hos mindre kända birollsinnehavare som Ricardo Darín och Barbara Lennie. Få regissörer har sådan förmåga att i film efter film få topprestationer av skådespelarna.

Trots den teoretiska spänningen är intensiteten av lite lägre kapacitet än när Farhadi regisserar på persiska. Helheten är inte lika briljant sammanhållen som hans två Oscar-belönade produktioner. Många delar är imponerande men den sista växeln saknas, precis som den gjorde i ”Det förflutna”. Jag kanske inte är besviken när eftertexterna avslutar dramat men jag ville ha mer. Att följa regissören framåt blir spännande.