I vanliga fall uppstår stor irritation när USA gör om populära filmer från andra länder. Speciellt när amerikanska filmbolag väljer att släppa remakes inte så långt efter att originalet kom ut. Ska vi 2019 acceptera premissen att amerikaner inte kan se film på annat språk? Sebastián Lelio har valt att göra om sin egen film "Gloria" i USA. Regissören har låtit sig övertygas av skådespelaren Julianne Moore som ville ha chansen att själv spela Gloria. Ur hennes perspektiv förstår jag att ett sådant egoprojekt har sina vinster. Men att han valt att göra verklighet av hennes önskemål är en miss. Speciellt eftersom "Gloria Bell" liksom sin chilenska förlaga inte är cineastisk höjdpunkt.

Gloria Bell är en medelålders kvinna som är harmoniskt frånskild med två vuxna barn. Deras liv är som de flestas, kantad av problem men också med glädjeämnen. Till skillnad mot "Gloria" framställs fru Bell som mindre desperat. Hon träffar gärna någon men är också till freds med livet. Att åldras har sina nackdelar och under den leende ytan finns oro och besvikelse. Samtidigt hittar hon vägar och går framåt. En kväll på klubben fastnar hon för Arnold. Tycke uppstår omedelbart och paret börjar se varandra som självklarheter i livet. Gloria är öppen och inkluderar Arnold i sitt liv, men han som är nyskild har inte hittat ett sätt att hantera nya relationen och de krävande, vuxna döttrarna från det tidigare äktenskapet. Det som först är tycke och intresse utvecklas med tiden till att handla om Arnolds svängningar. Samtidigt sker andra förändringar i Glorias liv. Hon kämpar på, tycker inte synd om sig själv.

Eftersom Lelio inte ändrat mycket i sin grundhistoria när han gjort om "Gloria" är även den amerikanska versionen drabbad av otydlighet. Vad vill han säga med sin historia? Kanske inget annat än att livet har sina upp och ner? Eller att med åldern kommer komplexitet vi inte kan springa ifrån? Eller bara en uppvisning i hur livet kan vara när du med bagage kommer in i nya situationer. Kanske är det alla dessa, men det saknas stringens i manus ibland. Förloppet är inte ointressant men otydligheten gör något med tempot. Första timmen passerar extremt långsamt. Andra timmen räddar "Gloria Bell".

Styrkan här, som faktiskt överskuggar originalet, är karaktärerna. Att förstå deras handlingar och deras interaktion med varandra är enkelt. Som tittare kan vi ha sympati för de flesta rollfigurer, även de som egentligen inte är tänkta att generera sådana känslor.