En seriös och maskulin man som har svårt att nå sina känslor. Knappast en originell vinkel på historia. Saken är passé och gjord, kanske någon känner. Samtidigt lever vi ändå fortfarande i en värld av galna diktatorer och förkrossade "incels" som hämndmördar andra. Frågan är trots allt inte helt utagerad. Fast "Ad Astra" utspelar sig under 2100-talet och vi kunde ha hoppats att vissa saker tillhörde dåtiden mer än framtidens nutid. Men, kan någon spekulera, filmer måste väl ändå tala om vår tid för att lära oss om vår samtid. Är inte ämnet trots allt relevant? Ja, men lite originalitet kanske inte hade varit ett problem.

Roy McBride är mannen i centrum. Den svåra, dämpade, exkluderande personen. Han har lärt sig att styra både sina känslor och sin kropp. I rymden känner han sig mest hemma. Ensamheten är hans följeslagare. Bakom allt detta ligger traumat i att ha förlorat sin far i tonåren. Legendaren Clifford McBride försvann i en mission för att hitta intelligent liv och förklarades död. Roy kan klara hur många psykologiska tester han vill. Vi som ser filmen ser smärtan i blicken och poänglösa rutinlivets börda på axlarna. Den roll han säger sig spela hela tiden, den fångar Brad Pitt ypperligt.

Förmågan att hålla inne med känslorna sätts på prov när det visar sig att chansen finns att McBride den äldre faktiskt lever någonstans ute i rymden. Traumat är inte så bearbetat som astronauten övertygat sig själv om.

"Ad Astra" har stora trovärdighetsluckor på olika nivåer. Det mest uppenbara hur människor rör sig i rymden eller gör saker som känns osannolika. Saker som går att ursäkta med "okej, 2100-talet kanske de löst detta". Men James Gray säljer inte in sådant speciellt väl. Samtidigt saknar den även trovärdighet i form av relationella utvecklingar. Lösningar presenterar sig förbluffande lätt utan att alltid vara logiska.

En rymdfilm vars främsta styrka är fotot har en del att arbeta med. Oändligt mörker och oändligt lysande stjärnor går att göra mycket med. I "Ad Astra" har människor koloniserat månen och vissa planeter, vilket såklart ökar dynamiken i bilderna. Budskapen i de mänskliga kontakterna och Roys funderingar i form av berättarröst tillför något. Fortfarande lämnas jag med en form av tomhet. Jag följer med lite passivt, existentiella frågor svävar i mitt inre, jag är ärligt nyfiken på vad som komma skall. Därför är upplösningen en besvikelse, för lätt och för förutsägbar. Filmen är en mindre intelligent version av den genomträngande "Gravity".