"Yesterday" präglas av välmående, välbehag, glädje och skratt. Visst har filmmakarna försökt sig på relevant innehåll som ska lyfta högre än så men absolut starkast är den i kategorin "feel good". Försök att se den utan att klä ditt ansikte med leende hela filmen igenom. En sprudlande och kvick tankeställare som leker med "tänk om"-konceptet på ett utmärkt sätt.

En sådan enkel men genialisk filmidé. Jack vaknar en dag och ingen i världen kommer ihåg The Beatles. Han råkar vara en aspirerande musiker som sliter på småklubbar där ingen bryr sig. Tanken att återuppväcka historiens största band men ta äran för den ofantliga arsenal av högklassig musik slår honom. En mycket given fråga är, hur har ingen gjort den här filmen tidigare? En kittlande tanke, hur löser en manusförfattare ut en sådan premiss?

Jack och Ellie är vänner samt musiker och manager. Jack själv har börjat känna sina begränsningar som framtida rockstjärna men Ellie kämpar glatt på övertygad om att hans dag kommer närsomhelst. En övertygelse som eventuellt är lite för mycket påverkad av hennes hemliga och obesvarade känslor för Jack. En kväll när Ellie skjutsat Jack från en festival och han tar sista biten hem med cykel slås all elektricitet i världen ut under tolv sekunder. Under den hickan av tid körs Jack på av en buss och skadar sig allvarligt. Nästa dag när han vaknar på sjukhuset har han tappat två tänder och blivit rejält mosad. Ellie är vid hans sida med stöd. Men när han drar en referens till "When I'm Sixty Four" svarar hon bara "Varför just 64?".

Jack behöver inte mycket tid för att göra det oemotståndliga, att kapa Beatles-låtarna som sina egna. Och även om "hans" verk uppskattas till en början blir succén inte omedelbar förrän Ed Sheeran hör låtarna och anlitar honom som förband. Därifrån är vägen till världsdomination rak. In kommer kapitalismen, världssuccén, själsdöden. Alla presenterade i form av en slug manager vid namnet Debra.

"Yesterday" har ett huvudproblem och det är att romantiken tar för mycket plats. Den gör en underbart annorlunda filmsynopsis till en ordinär romantisk komedi. Med inramningen av The Beatles enorma musik och de oändligt charmiga skådespelarna lyckas Danny Boyle ändå hålla en underhållande och sympatisk nivå. Däremot var potentialen större än det vi får. Manuset är dialogstarkt och tappar inte i gnista någon gång under filmen. Den sviktar i de stora valen om var berättelsen hamnar.