För några år sedan släppte Mia Engberg den mycket ovanliga dramadokumentären ”Bellevile Baby”. Poetiska bilder och berättarröst illustrerade ett förhållandes dåtid. ”Lucky One” fortsätter där Engbergs sista film slutade men både ännu mer poetiskt och ännu mer konkret. Att se filmen är en meditativ upplevelse av rang och skapar välbehag inombords. Trots att ämnet behandlar allvarliga problem. Trädstammar, skymningshimmel, stadsmiljöer...”Lucky One” är en hyllning till poesins undersköna styrka.

En av förbättringarna till skillnad från sist är att berättelsen är bredare och inte har sitt fokus på ett par. Det gör att den blir större och mer intressant. Trots att vi nästan aldrig ser någon är upplevelsen av karaktärer starkare. Franska mannen som var huvudkaraktären sist är nu åter någon form av kriminell person som på nätter arbetar med människohandel. Någonstans vill han väl men samhället släpper inte in honom efter fängelsestraffet och han har tagit den enkla vägen ut. Plötsligt behöver han ta hand om den dotter som hans före detta varit i princip enda förälder till.

Upplägget är precis som ”Belleville Baby” där den svenska berättaren för samtal med fransmannen hon har ett förflutet med. Nu verkar svenska kvinnan inte på samma sätt vara del av intrigen vilket också ger en intressant utifråndimension.

Trots ämnen som människohandel, frånvarande föräldrar och sexualbrott ger ”Lucky One” någon form av hopp. En antydan att människor kan komma förbi sina förutsättningar. För vissa kommer även den här Mia Engberg-produktionen att vara för abstrakt och sakna dramaturgisk linje.