Titeln ”Modermakt” är mycket välfunnen. Norrköpingsbon Erika Rockborns nya bok – del två av en trilogi där den första boken ”Livmodermakt” gavs ut 2018 – ägnas i allt väsentligt åt att skildra och undersöka fenomenet mödrars makt ur flera olika vinklar och vrår:

Mödrars makt över sina vuxna barn.

Mödrars makt över sina små barn.

Artikelbild

| Erika Rockborn skriver i huvudsak sina böcker i sin mobiltelefon. En färdighet hon övade upp efter en stroke för några år sedan.

Mödrars makt över svärsöner.

Mödrars makt över institutioner som förskolor och skolor där de små barnen vistas.

För att nu bara nämna några av de mödrarelaterade relationer som Erika Rockborn vrider och vänder på.

I mitten av alltihop famlar sig läkaren Martin Lindahl fram i tillvaron som en av mycket få män i berättelsen.

Det verkligt speciella med de två första romanerna i trilogin om modermakt är att de uteslutande är skrivna ur Martin Lindahls perspektiv. Hur övriga personer – i huvudsak kvinnor/mödrar – agerar och tänker får vi enbart veta genom Martins tolkningar och upplevelser. Erika Rockborn är konsekvent och mycket lyckosam i sitt val av skrivart. Drivet framåt i händelserna underlättas påtagligt av att författaren låter allt gå genom en mycket tydlig huvudperson. Martin Lindahl framstår samtidigt som väldigt naken och oskyddad jämfört med övriga personer i boken. Vilket beror på att vi som läsare egentligen inte får veta något om hur mödrarna känner sig, utan bara om hur Martin Lindahl uppfattar att de känner sig. Martin Lindahl kommer därför ut som en mycket känslosam, obetänksam och barnsligt självcentrerad man mitt i sin omsorg och omtanke om alla andra.

Mer att läsa: Hon har tumme med livmodern.

Jag måste tillstå att jag känner igen mig i ganska många av Martins inte fullt så smickrande sidor. Jag tänker smått generad att kanske är det vitala delar av manligheten som Erika Rockborn ringat in och blottlagt genom romanens huvudperson?

I första boken var Martin Lindahl olyckligt barnlös. Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att när andra boken slutar så är han definitivt inte barnlös.

Erika Rockborn arbetar som läkare; precis som sin huvudperson. Författarens kunskap om sjukvårdsvardagen ger must och märg åt miljöbeskrivningar och dialoger. Som läsare befrias man från trovärdighetstvivel. Visst vet jag att det är en roman jag läser med påhittade personer och med författarskapade intriger och konflikter. Likafullt kan läsupplevelsen av romaner störas av skildringar av arbetsmiljöer och jargonger som känns alltför påhittade. Verklighetsförankring ger stadga och stabilitet åt romanens personer och förhöjer bokens läsvärde.

Några av bokens roligaste och varmaste sidohändelser utspelas på den vårdcentral där Martin Lindahl arbetar. Episoden där syster Malin – den enda person i boken som enligt författaren ”finns på riktigt” – utklädd till vampyr ska sticka nålen i en skräckslagen patient är stor komik.

Samtalet mellan Martin och en äldre kvinnlig patient om ”Sixten” är obetalbart roligt. Skildringen av den unga kvinnliga patienten som gradvis förvandlas från bitter sjukskrivningsjägare till en missförstådd och desperat person med stora smärtor och besvär är gjord med stor värme och medmänsklighet.

Jag har läst många böcker av skrivare som likt Erika Rockborn är i begynnelsen av sin tid som publicerade romanförfattare. Jag har själv gjort några fåfänga försök i genren. Kort sagt så är det en svår konst att skriva trovärdig dialog. Erika Rockborn behärskar den konsten bättre än många andra. Hon har inte bara en bra intrig; mödramakten ur ett manligt perspektiv. Hon behärskar också hantverket att få sin intrig och sin huvudperson att blomma ut över drygt 300 boksidor. Därför är det här en mycket bra roman.