Den engelska titeln "Stan & Ollie" säger något sammanfattande vackert som översättningen "Helan & Halvan" inte gör. Kärnan i Jon S. Bairds film är nämligen relationen och kärleken mellan männen som blev kända med världen som Laurel och Hardy. Vad originaltiteln säger är att vi ser historien om människorna bakom.

Fonden för "Helan & Halvan" är parets sista turné och framträdanden tillsammans. På ålderns höst när filmerbjudanden vek med sin frånvaro valde Laurel och Hardy att turnera i Storbritannien. Inledningen är mycket traditionell och försiktig skildring av svårigheterna att anpassa sig till de mer blygsamma omständigheterna. Samtidigt försöker Laurel desperat att säkra finansiering till en kommande film. Ibland får vi också skymtar av tillbakablickar till avgörande stunder i parets yrkesrelation från de framgångsrika åren. Filmen vinner styrka ju längre tiden går genom att dynamiken ökar. Exempelvis en tvist de har om den gång då Hardy gjorde en film utan Laurel. Konflikter sjuder under utan, samtidigt är ingenting starkare än deras band och kärlek för varandra.

"Helan & Halvan" är inte endast en väldigt traditionell skildring utan också respektfull. Regissören har närmat sig ämnet med yttersta försiktighet, vilket inte bara är av godo. Steve Coogan och John C Reilly ägnar sig också åt respekt till sina förlagor men på ett mästerligt sätt. Trovärdighetsmätaren slår i högsta nivån. Trots att inte all scenografi känns autentiskt fullt ut är det lätt att acceptera Coogan och Reilly som stjärnorna från 30- och 40-talet. Jag köper deras framträdanden, jag köper deras relation och hur de relaterar till varandra.

Som ofta när vi idag ser tillbaka på gammal humor är männens föreställningar inte den riktiga humorn utan den kommer framförallt från Nina Arianda och Shirley Henderson i rollen som männens fruar.

Samtidigt som jag kan efterfråga mer dynamik, mer nyskapande och mer omskakande delar kan det vara väldigt givande med filmens skarpa fokus. Närhet kostar och tär, men närhet är vår enda räddning i tillvaron. Stark kärlek mellan människor lever så länge någon av parterna finns i livet. Att en film dessutom fokuserar på kärlek som inte handlar om romans är både befriande och vackert. Något som illustreras i en berörande scen när männen sitter på en säng, Stan håller om Ollies hand och de delar den svåra stunden tillsammans. Hade "Helan & Halvan" varit lika träffsäker i första hälften som andra hade betyget blivit en fyra.