Sista "Spider-Man" med Tom Holland stack ut på grund av mycket fin skildring av vänskapen mellan Peter och Ned. Problemet med att aldrig ge sig med ett koncept är att chanserna till unika insatser minskar för varje film som karaktären är med i. Holland har inte enbart spelat Spider-Man i filmerna om spindelmannen utan även gäng "Avengers”. "Spider-Man: Far From Home" erbjuder inte speciellt mycket anmärkningsvärt eller minnesvärt. Den oinspirerande formeln som Jon Watts film följer är: godhet möter ondska, godhet utmanas, godhet vinner på något sätt till slut. En vacker tanke men bägaren rinner över av samma flödesschema om och om igen.

Filmen inleder där "Avengers: Endgame" tog slut. I denna Spider-Man värld finns inte Tony Stark/Iron Man längre men världen är numera återställd och halva universums befolkning är tillbaka sedan Thanos knäppte bort hälften. Peter Parker är upptagen med att försöka vinna MJ:s hjärta. När klassen ska på resa i Europa har han tänkt sig charma sin klasskompis med saker hon gillar. Ungdomarna och deras lärare har inte kommit så långt innan Nick Fury hör av sig till Parker för att be honom hjälpa till med vålnader som sprider skräcker i olika städer. Ynglingen vill inte ge upp sin plan för romans. Han vill ha ett vanligt liv. Här gnistrar den första antydan till viss originalitet fram. Peter Parker strider med sin börda. Förmågor som kan ge något av värde till världen men en tonårings vilja att få vara invirad i kärleken. Eller viljan att ha ett vanligt liv. Att känna sig otillräcklig och inte vara redo för att ta steget från side-kick till huvudhjälte.

Glädjande är att filmen har en oväntad vändning, vilket inte alls tillhör vanligheterna i superhjältefilmer nuförtiden.

Något som inte är särskilt unikt senaste året men som "Spider-Man: Far From Home" utnyttjar väl är att den känns som en kommentar på världsläget. Framförallt situationen i USA. Intrigen leker med tanken att allt vi ser inte är verkligheten eller sanningen. Att dra paralleller till dagens USA eller för all del andra länder är inte långsökt. Budskap vi alla behöver ha med oss.

Trots att denna Spider-Man liksom många andra filmer inom genren är obetydlig är den ändå bästa hittills. Tom Holland ger filmerna något annat än vad både Tobey Maguire och Andrew Garfield förmådde. Holland gör barnet trovärdig på ett helt annat sätt. Samtidigt förefaller det aldrig märkligt att han också är en lätt muskulös superhjälte.